Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Komisk sagoopera i kall kväll

/
  • Estrad Norrs storsatsning Trollflöjten stannar vid att vara en saga. Recensenten hade önskat sig lite mer tankemotstånd samt in- och utgångar till andra tankevärldar. Och ett par vantar.
  • Peter Kajlingers och Angelika Lindahls Papageno och Papagena glittrar av busigt samspel och drar hem många skratt.

Det lätta prasslet av regnponchos efter några skrämseldroppar regn. Till vänster en mäktig åttioåtta-händad orkester ledda av Orwar Eriksson, under ett tak av presenning. Flera hundra förväntansfulla åskådare.

Annons

Till höger blå Oviksfjäll inbäddade i gråblåskiftande molntäcken. En fullstor opera väntar. Mozarts fjärilslätta toner svävar. Det finns sämre kvällar. Även om en ljum sensommarkväll hade varit mer angenäm.

Trollflöjten uruppfördes i Wien 1791. Mozart stod för musiken och teaterchefen Emanuel Schikaneder för librettot. Båda var frimurare och operan är inspirerad av den idévärlden. Den grundläggande intrigen är kampen mellan Sarastro och Nattens drottning. Sarastro har rövat bort Nattens drottnings dotter Pamina. I sagans början, för det här är en saga, landar prins Tamino i hennes land. Han förälskar sig i Paminas porträtt och får löfte om hennes hand om han hämtar henne åter. Följeslagare blir den komiske fågelfångaren Papageno. Men gott ska visa sig vara ont. Och tvärtom.

Sarastro och Nattens drottning representerar två ytterligheter: återhållsamt förnuft, upplyst vishet vs. utagerande känsla och ränksmideri. Som de grekiska gudarna Apollon och Dionysos, de kinesiska krafterna Yin och Yang. I den här läsningen får Nattens drottning vara den elaka häxan som ska förgås och Sarastro den vise kungen som vinner kampen. Det är inte svårt att göra en annan läsning: Hur kul är det egentligen med upplysta despoter? Och är det inte lite sunt med motståndsgrupper i diktaturer? Varför får kvinnan representera känslan som ska förgöras och mannen upphöjd vishet? Men det här är alltså inga frågor som ställs i den här uppsättningen. Här får Trollflöjten stanna vid att vara den saga det också är. Lite tråkigt tycker jag, som gärna hade sett lite mer tankemotstånd och fler ingångar och utgångar till andra världar. Men okej, det är ingen dålig saga heller.

När man nu satsat på sagotematiken och valt en sådan spelplats som Arnljotlägden är jag lite förvånad över att man inte låter den naturliga scenografin ta större plats i scenerier och spel än vad den nu gör. Jens Gustafssons scenografi är sparsmakad och gör absolut inte anspråk på att konkurrera med Oviksfjällen. Men om man inte bestämmer sig för att titta till höger då och då kunde de lika gärna ha legat någon annanstans. Att naturen fått ta plats i den, i och för sig effektfulla, Hitchcockinspirerade slutscenen räcker inte för mig. Jag hade också gärna sett ett bättre nyttjande av scenrummet: alltför mycket försiggår långt framme på scenen där jag och, gissar jag, en stor del av publiken har svårt att se vad som försiggår.

Sångarlaget består av en blandning av proffs och amatörer. De flesta gör mycket gott ifrån sig, även om jag anar någon förkylning (som knappast blev bättre igår). Det finns många goda insatser att nämna men Peter Kajlingers Papageno är en klar favorit både vad gäller röst och komisk gestaltning som tar ut svängarna. Scenerna med Angelika Lindahls Papagena glittrar av busigt samspel och drar hem många skratt. Jan Löfgren gör en sval prins Tamino som mer tycks underkasta sig sitt öde än följa sitt hjärtas väg. Elisabet Strid, som för ett år sedan sjöng Pamina på Norrlandsoperan i Umeå i en helt annan tolkning, sjunger här en hängiven hjältinna med tragiska drag. Lena Moéns, Sara Erikssons och Anna-Maria Hagemanns tre damer fungerar bra i ensemblesång- och spel. Johan Hallsten lånar Talaren en mycket angenäm röst. Det enskilt största ögonblicket är när Anna Hanning sätter de höga tonerna en efter en i taggigt häxiga Nattens drottnings aria. Då ryser jag. Och inte av kyla.

Malin Palmqvist

Mer läsning

Annons