Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kom igen Håkan

/
  • Håkan Hellström besökte under lördagskvällen Östersund för att bjuda på godbitar ur sin chokladask av fina låtar.
Foto: Joakim Rolandsson
  • Håkan Hellström besökte under lördagskvällen Östersund för att bjuda på godbitar ur sin chokladask av fina låtar.
  • Håkan Hellström besökte under lördagskvällen Östersund för att bjuda på godbitar ur sin chokladask av fina låtar.

Som ett värmande kärleksbrev anlände till sist Håkan Hellström på lördagen till Östersunds bistra Norrlandsvinter. Peterson Berger-salen var flitigt befolkad och fylld av förväntansfulla fans när göteborgsorkestern tog sina första toner.

Annons

Det kanske är ett helvete att vara Håkan Hellström. Men det är svårt att föreställa sig att charmören med det konstanta och smittsamma leendet har brister eller svåra stunder. Han spatserar ut till ljudet av publikens jubel och introt på "Dom där jag kommer från". Med rutig kavaj och en fjäder i den höga hatten snurrar och glider han runt som en soulsångare. Men jag ser honom hellre som en korthaj som det är omöjligt att vinna mot. Han blandar och ger ur en lek där vartenda låt verkar vara ett ess.

Han passar på att vara lite kaxig i sitt första långa mellansnack.

– Det största av allt är att ni tagit er hit och inte ser på melodifestivalen. Ni är inte försoffade, säger han till den upprymda publiken.

Men det är lätt att bli försoffad uppe på balkongen. Ur ett känslokallt perspektiv är Hellströms flört med publiken tämligen gammal vid det här laget. Men det är underhållande att se hans erfarna sätt att involvera bandmedlemmar i call and response-sång eller knäböjningar vid solopartier. Det känns som ett beteende endast större scener egentligen behöver. Många gånger vill jag bara att Håkan ska stå still så att låtarna skulle bli lite mer fokuserade.

Dessutom är det alldeles för ljust i lokalen, vilket tar fokus från scenen. Halvvägs in i konserten blir det bättre, men sedan återkommer samma stämningsdödande halvljus till Peterson Berger-salen. Återkommande små rundgångar är ett annat störningsmoment.

Men det går inte att undgå att Hellström är som en harpist som vet precis vilka känslosträngar som klingar mest bitterljuvt ihop. Det tråkiga är att alla sånger får samma dramaturgi. De byggs upp till bristningsgränsen, rivs sedan ner snabbt, drivs sen upp till maxtempo igen. Receptet funkar, men är tröttsamt. Den största behållningen är Stefan Sporséns trevande pianointron eller när Hellström hakar på ett percussionsolo av Finn Björnulfson. En sak som förändrats betydligt med tiden är att Hellström själv oftare tar till elgitarren, vilket är välkommet och väcker hopp om en mer närgången eller akustisk konsert i framtiden.

Backdropen är en gigantisk version av skivomslaget till "2 steg från paradise". Ironiskt nog är Hellström vid det här laget så stor att han bara behöver leva upp till den bilden, det enorma ryktet, om sig själv. Ett ok han ser ut att bära bekymmerslöst.

Konserten är en chokladask av fina poplåtar. Högst poäng får en låtföljd som inleds med en rockig version av "Shelley" följt av "För en lång lång tid", "Ramlar" och "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger".

Men det saknas ändå en pusselbit för att fullända den två timmar långa konserten. Var är "Vid protesfabrikens stängsel" eller "Det dom aldrig nämner"? Varför känns kvällen bara som ett välrepeterat rutingig?

Publiken är ändå i extas. Peterson Berger-salen är kokhet och Håkan Hellström lämnar scenen med en antydan om återkomst i sommar.

Mer läsning

Annons