Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Knausgård söker kraften i det uppriktiga

/
  • ”Jag tänkte aldrig att det skulle bli så här stort. Det började med att jag famlade efter ett språk för att skriva om min fars död, det är kärnan”, säger Karl Ove Knausgård.  Foto: Stig-Åke Jönsson

Norges just nu mest efterfrågade författare heter Karl Ove Knausgård. Medan debatten om hans självbiografiska romansvit tagit en ny vändning sitter han i en kolonistuga utanför Malmö och skriver. Snart kommer del fyra i ”Min kamp”.

Annons

– Jag hade inte kunnat bo i Norge nu. Det hade inte gått, allt det här hade uppfyllt mig fullständigt. Jag var i Norge en gång i höstas, och det var hysteriskt, säger Karl Ove Knausgård, både skrämd och förundrad över mediernas kraft.

– Att vara i media är en icke-händelse, det är ingenting, men man får en bild av det som något. Det är osunt för mig. Det gör något med självbilden som jag inte vill ska hända.

I toppluva och yllejacka kom han nyss in på Malmö konsthall som ligger i närheten av hans bostad. Karl Ove Knausgård har känslig blick, svensk fru och tre små barn. Nästa vecka ska han isolera sig i kolonistugan några dagar, men just nu börjar han skriva vid fyratiden på morgonen för att hämta dagisbarn tio timmar senare.

Han har bytt e-postadress och mobilnummer, han googlar inte sitt namn. Han är mitt uppe i slutfasen av ett gigantiskt litterärt experiment vars huvudperson är han själv.

På mindre än ett år ger han ut en självbiografisk svit i sex delar, varav den första ”Min kamp del 1” blev så samstämmigt hyllad att författarkollegan Jan Kjaerstad nyligen gick i taket. I en debattartikel, som Knausgård säger sig inte ha läst, ännu mindre vill kommentera, avfärdar Kjaerstad hela kritikerkåren som naiv och osjälvständig.

”Min kamp” är en bitvis piskande självrannsakan skriven med ambitionen att gå så nära en människa som det bara går. Böckerna innehåller inga hämndakter som hos Maja Lundgren, eller påhopp som hos Lars Norén. Men det moraliska i hans projekt har ändå blivit ifrågasatt av släktingar som reagerade starkt på skildringen av faderns död, det centrala partiet i den första boken.

Ett dygn efter att pappan dött i tv-fåtöljen anländer de två vuxna sönerna, Karl Ove och hans bror, till farmodern, under uppväxten en för dem fantastisk människa, nu avmagrad och chockad. Den sista tiden har hon bott tillsammans med sin alkoholiserade son, den före detta högstadieläraren. Sönerna hittar avföring i möblerna, intorkade spyor och ruttna kläder. De visste att pappan skulle supa ihjäl sig, de lät det hända (riktigt varför förstår man inte efter första boken) och står nu inför den fullständiga förödelsen.

”Judaslitteratur” menade släktingarna, som hade fått läsa på förhand.

– Jag tar in allt det här, väldigt mycket. Men jag vill helst inte kommentera det annat än med det jag skrivit i romanen. Det är ju jag som har definitionsmakt, jag har problemställningsmakt. Jag får tala om det i media och de får det inte, därför har jag valt att avstå.

På sex veckor ska Knausgård nu skriva klart del fem i serien. Han säger sig ha hittat en form som gör att han kan skriva mycket snabbare än tidigare. Ändå skriver han inte på samma sätt som före publiceringen av den första boken. Några, däribland hans mor, har reagerat över att de är med för lite. Det behövs inte mycket för att han ska känna sig paranoid.

– Jag tänker annorlunda, men så länge inte mitt mål är att kränka någon, så länge jag skriver med rent hjärta gör jag det, eller så länge jag kan se att dem det handlar om kan tåla det.

”Min kamp del två” utspelas i Stockholm och Malmö och är en extrem nutidsroman, bitvis skriven nästan i realtid, om en författare och småbarnsförälder, svårt frustrerad, som berättar utifrån vardagslivets detaljer. Den viktigaste och uppriktigaste boken, tycker han.

– Jag kunde aldrig ha skrivit den utan den första boken. Jag visste inte vad jag höll på med när jag skrev, jag ser det tydligare nu. Jag visar saker som jag kanske inte borde ha visat, den andra delen är nästan aggressiv, svart. Men här finns en konflikt mellan plikt och frihet som jag tror alla känner, jag tyckte det var viktigt att ta den helt på allvar.

Det är också när han verkligen gått nära sig själv som läsare sagt att de känner igen sig.

–- Det var en i går som hade läst tvåan som sade att kändes som att hon var ensam med sig själv, att hon kunde gå in i det tillståndet på ett helt annat sätt. Det där är ju otroligt spännande, kanske är vi mer lika än vad vi tror? Att tänka så i förväg är en sak, men att erfara det när man skriver är något helt annat.

En annan förklaring till den självbiografiska formen är ett behov att vara ärlig.

– Jag är en konflikträdd människa som håller med istället för att säga emot. Jag kan känna att det finns något inautentiskt i mig, och jag kände ett tvång att säga som det är. Och när jag gjorde det upptäckte jag vilken fruktansvärd kraft det finns i det. Obehaget som följer är en väldig drivkraft, det känns i hela kroppen att man är i närheten av något som är viktigt.

Mer läsning

Annons