Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klungan i en absurd dans

/
  • Som bäst är Klungan i det extremt korthuggna eller i de historier och karaktärer som drivs långt in i det absurda.

Fyra burrskäggiga män dansar Egerbladhsk koreografi med knallröda solfjädrar bakom plastblank gul ridå. I förgrunden träkonturerna av en ensam förstukvist. Det är Klungan när de är som bäst. På söndag kväll spelar de i Östersund.

Annons
För tre veckor sedan hade humorgruppen Klungan premiär för nya "Det är vi som är hemgiften" på hemmaplan i Umeå. Hemmaplan dubbelt upp - samarbetspartnern och koreografen Birgitta Egerbladh kommer också från Umeå.
Redan i fjol när Klungans "Jag är en fågel nu" besökte en fullsatt Storsjöteater fanns Birgitta Egerbladh med på ett hörn som koreografihjälp. Nu delar hon och gruppen på ansvaret för regi och koreografi.
Sekunderna innan allt drar igång där vid premiären på Norrlandsoperan i Umeå blir jag nervös. Tänk om mina höga förväntningar på kombinationen Egerbladh/Klungan inte infrias?
Men jo, det börjar med en exakt tonträff. Jag tycker inte att "Det är vi som är hemgiften" är lika fnissrolig som somliga av Klungans tidigare uppsättningar men den provar andra, kanske något allvarligare sidor. Och det är bra det med.
Som bäst är det: När Mattias Fransson drar över scenen frammumlande drastiska framtidsplaner i stil med: "Jag ska bli mattant, ha breda höfter och stormiga relationer. Det ska jag."
När Klungan i Egerbladhsk koreografi rör sig i minst sagt intressanta gångstilar över scenen. När Sven Björklund porträtterar sjuksköterskan Annikis liv i norrbottnisk glesbygd. När Carl Englén manar till kamp mot VVS-samhällets kloningsförsök. Eller när Olof Wretling får släppa lös hela sin vilda västerbottniska berättarglädje i historien om pojken som hade spenor till fingrar. Reklamen för Västerbottensost som just nu går på tv får en helt ny dimension …
Som bäst är Klungan i det extremt korthuggna eller i de historier och karaktärer som drivs långt in i det absurda. Jag hade gärna sett några fler scener av det senare slaget. Det finns också någon scen jag helt hade kunnat undvara. Som scenen om den frånvarande fadern Sonny som drar alltför mycket åt studentspexhållet och faller ganska platt.
"Det är vi som är hemgiften" skiljer sig mer från gruppens radioprogram som "Mammas nya kille" än gruppens tidigare scenuppsättningar. Den som känner gruppen från radion och väntar sig en direktöversättning blir kanske besviken även om den absurda humorn är densamma. Men många av karaktärerna är också bekanta från tidigare uppsättningar och radioprogram och återkommer nu i delvis ny form, utan stöd av karikerande kostymer.
Flygkaptenerna som återkommit sedan Klungans första höst i Umeå 2003 har inga skärmmössor och kabinväskor den här gången utan svävar likt galjonsfigurer i byxhällorna drivna av imaginära magvevar.
Grundkostymen (burrigt helskägg, kavaj, skjorta och blåsvarta jeans) varieras med smurfblå långkallingar eller hela underställ) vilket inte ger samma tydlighet men är ganska effektfullt som kontrast till kavajutstyrseln.
Jag är avundsjuk på den som har sin Klunganupplevelse kvar.

Mer läsning

Annons