Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kluks kvinnor vidgar bilden av sin plats

Nio kvinnor, ett finmaskigt nät av berättelser som vidgar bilden av en plats – inifrån.
När Kluks kvinnor berättar är det fascinerande, nära, roligt och angeläget.

Annons

– När jag var liten trodde jag inte att jag bodde på landet. För bodde man på landet hade man kor, så var det alltid i barnprogrammen, säger Janina Östling.

Nio kvinnor runt bordet i rummets mitt. Samma ovala bord som de träffats vid varje vecka sedan i februari fast uppe i biblioteket. Det är en genial scenlösning där närheten och energin från skrivprocessen stannat i rummet.

Som om vi i publiken bjudits in att sitta med vid bordet i ringar runt om, ringar som får extra stolar i den fullsatta lokalen. Längs med väggarna förmödrar i tunga ramar, film, poesi, texter och en fotoserie där Janina Östling följt Emilia 7 år, Inga-Britt 55 år och Eivor 85 år i Kluk en novemberdag.

Kluks kvinnor berättar är först ut i projektet Konstgödning där kulturarbetare arbetar på olika sätt i nio mindre orter i länet. Martin T Johansson står för idé och regi här. Han är uppvuxen i Kluk och tycker att männen fått dominera det offentliga livet i byn. Nio kvinnor långt från alla schabloner. Som det blir när berättelserna får röra sig långsamt framåt och under ytan.

Stillheten i berättarföreställningen gör att en ovanlig närhet uppstår. Jag sitter några meter från Karin Stenmark Nässén men ser aldrig hennes ansikte, bara ryggen. Ändå den där närheten, som i riktigt bra radio. Jag tänker först att det är vågat att ha en så pass lång föreställning, 85 minuter utan paus, som litar så helt till ett stillsamt berättande. Och ja, visst hade man kunnat klippa hårdare och effektivisera men jag gillar modet i platstagandet väldigt mycket. Den vidsträckta bredden i de barnföddas, inflyttades och utflyttades erfarenheter.

Bordet med det tunna finporslinet, franska våfflor, vattenkaraffer, kaffe och så utbrett över vitduken det finmaskiga nätet som är platsen. Noderna: affären, skolan, Kluksgården, festivalen. Sammanhållning, hjälpsamhet men också fiendskap och osynlig makt. Läraren Karin Stenmark Nässén navigerar genom den bittra skolstriden i bygden. Den skarpa kontrasten mellan Kenya och Kluk i Johanna Kullenbergs text, läst av Anna Melin.

Hemmadotterns upprättelse i Maj Söderströms berättelse. Engagemanget: Inga-Britt Edbjörks ideella och Ann Wengfelts för psykiatrin. Svensk-amerikanska Lotten Gullikson Wallenhed utan land och språk som passar ihop. Yvonne Flodin som lämnade Göteborg för att brodera på smådjur och förlösa kalvar längs västjämtska vägar.

Janina Östling som munhuggs med Christer Fuglesang. Anita Söderqvist om fruntimmers- och mansgöra. Och så oändligt mycket mer. Alla berättelser som vidgar bilden av en plats och gör det inifrån.

Läs mer:

KRÖNIKA Kvinnorna i Kluk vågar gräva – och berätta sina hemligheter