Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Klockrent Israel Nash Gripka!

Marité

(Torsdag)

Annons

Som en redig stänkare i vinterkylan slog det till. Israel lämnade ingen oberörd.

I regi av popgeni klev kvällens första akt Peter Boije och Folk upp på scenen. Med en ärrad röst sjöng han på svenska och kunde närmast liknas vid Thåström från Imperiet-tiden. 

Det var trist att de fick börja. Det pratades för fullt både från borden och i den stående publiken, och mycket av texterna försvann i högljudda, vinskrockande skratt från middagsborden. De är bättre än att bli lite av ett bakgrundsband.

Med en hatt stor som en parabol klev Ellen Sundberg på. De tidigare högljudda middagsgästerna förvandlades snabbt till tända ljus och förväntningarna höjdes rejält.

Tillsammans med Ellen på scenen finns Johan Arveli som spelar gitarr. Men det är först när Arveli greppar banjon som jag känner att spelningen kommer igång. Vi glider närmare och närmare den amerikanska folkmusiken ju längre in i konserten vi kommer och man hör att Dylan varit en stor inspiration i låtskrivandet. 

Mellansnacket känns utformat på samma sätt som ett tal på en studentskiva, och är säkerligen skojigt för både mor- och farföräldrar, men för någon utanför familjen blir det helt enkelt tråkigt. Ellen vill så gärna vara egen, speciell och svår, men hon kommer inte riktigt dit.

Det som verkligen höjer spelningen är när några i Israels band går upp och agerar kompband till henne, då hennes fina röst på riktigt kommer fram.     

När Israel och hans gäng visar sig hurrar publiken och det tar inte lång tid innan mina armar börjar knottra sig av välbehag. De spelar någon slags country med tydliga psykedeliska vibbar och Israel sjunger strålande vackert, med ett härligt rasp i rösten. 

Likt poseidon skapar Israels band vågor, som är svåra att låta bli att skumpa med i.

Under spelningen rör jag mig lite i lokalen, och märker att publiken gungar på lika bra oavsett om de står framme vid scenen eller längst bak i baren.

Countryrock i Östersund känns numera lika viktigt som messmör. Israel Nash Gripka är klockren.