Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Klimatkris, diplomatkris och toakris

Annons

Det har snart gått ett år sedan det stora misslyckandet i Köpenhamn. För första gången sedan Kyotoavtalet 1997 skulle världen samlas kring ett bindande avtal om utsläppsminskningar. Alla stora fanns på plats, de industrialiserade västländerna liksom de snabbväxande utvecklingsländerna; Kina, Indien, Brasilien. På den avgörande dagen flög president Obama in till den danska huvudstaden. Utanför avspärrningarna hade tusentals förväntansfulla världsmedborgare samlats. Nu skulle det hända.

Under några kritiska dagar kändes det som om hela världen graviterade mot Köpenhamn. Något bindande avtal lyckades inte politikerna enas kring. Det enda konkreta, förutom några lösa skrivningar om att bromsa temperaturökningarna, var en investeringsfond för att stimulera klimatsmarta tekniklösningar i utvecklingsländer. I efterhand har Sverige beskyllts för att flytta över redan bokförda biståndspengar till klimatfonden.

I går inleddes klimatmötet i mexikanska Cancún, och precis som i Köpenhamn är stötestenen ländernas rädsla att förlora en förhandsrätt i det naiva sökandet efter evig tillväxt. Ingen vill sitta med Svarte Petter.

Det är inte bara finanskrisen som visar på kapitalismens tillkortakommanden. Den havererade klimatpolitiken är verkligen en girighetens seger över förnuftet.

Enligt TT kommer Berit Andnor, tidigare riksdagsledamot för länet, senare i veckan att utses till ordförande för Socialdemokraternas valberedning, alltså den grupp som till nästa års extrakongress ska föreslå kandidater till partiledarposten och partistyrelsen. Berit Andnor är en advokat för en traditionell S-politik och ett utmärkt val. Som ordförande ska hon balansera många olika viljor, inte minst dem som nu vill leda socialdemokratin mot så kallad förnyelse (läs: högervridning).

Oj, vad pinsamt! Sajten Wikileaks har publicerat nya hemligstämplade dokument, den här gången är det enorma mängder diplomatpost från amerikanska beskickningar ute i världen som kommit på avvägar. Italiens premiärminister Silvio Berlusconi beskrivs i en depesch som ”svag, fåfäng och ineffektiv”. Nord- koreas Kim Jong-Il

benämns som ”den blekfete gamle snubben”.

Annars brukar ju den diplomatiska konversationen kännetecknas av stor finkänslighet; det som är ”oroväckande” är i själva verket ”akut” och den som agerar ”oansvarigt” beter sig egentligen ”idiotiskt”.

Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg att Wikileaks senaste publicering skadar den internationella diplomatin. Hoppas att Bildt har ett långt lösenord till sin hemsida. Jag tänker förstås på risken för en kapad utrikesministerblogg, ett mindre uppmärksammat hot mot våra relationer med främmande makt. Svensk utrikespolitik uppdateras fortlöpande på carlbildt.wordpress.com.

På valnatten säger en upprörd Nalin Pekgul, S-kvinnornas ordförande, i en intervju med tidningen Dagen att ”helt plötsligt har vi nazister i riksdagen”. Uttalandet väckte ont blod bland ledande sverigedemokrater som anmälde tidningen till justitiekanslern (JK). Ord är viktiga. Om det sitter nazister i riksdagen, hur ska vi då benämna de rakade huvuden som hetsar i grupp i anonyma källarlokaler? I den mån det finns nazistiska kopplingar till folkvalda SD-politiker ska det förstås berättas, men det är inte samma sak som att begagna svepande formuleringar utan bäring.

JK meddelade i går att det inte blir någon förundersökning om förtal, och det säger väl mer om vår viktiga tryckfrihetslagstiftning än om den vanligtvis kloka Pekguls förlupna kommentar.

Med anledning av den parasit som simmar runt i Östersunds kommunala vattenledningar hade jag att tänkt avsluta med några rader om modernitetens tunna fernissa, om vår litenhet inför de komplexa men ack så sårbara systemen. Men jag måste springa på toaletten.