Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Klasskillnaderna större än vi tror

Annons

Finns fattigdom i Sverige i dag? Nej, skulle många säga. Fattigdomsbegreppet är visserligen relativt. I Sverige är medelinkomsten högre än i en stor del av världens länder. Men om vi i stället tittar på hur inkomstskillnaderna i landet ser ut blir det smärtsamt tydligt att vi fortfarande har lång väg kvar innan Sverige är det jämlika land så många tror att det är.

Sverige är det OECD-land där klyftorna ökar snabbast. Aftonbladet och United Minds gjorde nyligen en undersökning för att se vad svenskarna tror att inkomstskillnaderna är och hur det faktiskt ser ut. Resultatet var nedslående. Svenskarna tror att den rikaste femtedelen äger 38 procent av nettoförmögenheten och den fattigaste 10 procent. Sanningen är något mer brutal, den rikaste femtedelen sitter i själva verket på 87 procent, medan den fattigaste äger: Ingenting. De har bara skulder.

Klassamhället är så övertydligt med detta exempel att det borde tysta de som hävdar att Sverige är ett land utan klasskillnader en gång för alla. Samtidigt visar det också att läget är betydligt värre än vad man tror.

Internationella Valutafonden, IMF, konstaterar i en ny studie att ojämlikhet leder till minskad och mindre hållbar tillväxt. Omfördelningspolitik och satsningar på utbildning och välfärd kan faktiskt förbättra tillväxten. Skälet är ganska enkelt: Satsningar på utbildning för alla leder till fler jobb med högre löner. Vilket i sin tur leder till ökad köpkraft. En bra välfärd leder till ett friskare folk. IMF föreslår därför satsningar så som progressiva skatter och fastighetsskatter för att minska klyftorna. IMF har tidigare drivit en rakt motsatt linje, men verkar som så många andra ha inspirerats av nobelpristagaren Paul Krugman. Krugmans tes är att åtstramningspolitik helt enkelt inte fungerar för att hjälpa ett land i ekonomisk kris. Lägg där till att 7 av 10 svenskar vill se minskade inkomstklyftor, enligt en ny undersökning från SIFO, och du ser snabbt att det ekonomiskpolitiska läget håller på att förändras. Det är nu inte bara vänsterdebattörer som förespråkar minskade samhällsklyftor.

Då kan man ju fråga sig vad regeringen gjort åt denna information. Inte så mycket är svaret. Paul Krugman tog för ett tag sedan Sverige som exempel på ett land vars strama penningpolitik leder till stagnation och deflation. Finansminister Anders Borg tyckte då att Krugman, Nobelpristagare i ekonomi, inte visste vad han pratade om. Regeringen fortsätter envist sänka skatter, privatisera och dra ner på utbildningsplatser. Till och med när ekonomiexperter, som nyliberala politiker alltid hänvisar till, har ändrat sig håller regeringen fast vid sin linje.

Inför valet 2006 var Fredrik Reinfeldt glasklar med att inkomstskillnader mellan dem som arbetar och dem som inte gör det skulle leda till fler jobb. Nu står vi här, åtta år senare, med större inkomstklyftor och färre jobb. Vi lyssnar på ekonomer som sågar regeringens politik, men de håller fast vid den. Det blir tydligt att regeringens politik inte handlar om ökad tillväxt och fler jobb. Den handlar om att ta tillbaka klassamhället.