Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klassikerna fungerade bäst

/
  • Lars Winnerbäck är klar för Yran 2010. Bilden är från den bejublade spelningen i Z-hallen i söndags.
  • Många fans hade samlats i Z-hallen för att invänta kvällen huvudakt, Lars Winnerbäck. Musiken föregås av ett videoverk som har prytts med poesiläsning. Allt känns ”på gränsen till pretentiöst”, men ”W” kommer undan med sådana grepp, just på grund av sin popularitet.   Foto: Håkan Luthman

Många förväntansfulla fans var på plats i Z-hallen för att skandera ”Lasse! Lasse! Lasse!”, allt medan söndagskvällen sakta led mot ett stämningsfullt mörker. Novemberkylan smög sig innanför kläderna både i och utanför plåtladugården som för aftonen svidats om till konsertlokal. Alla väntade förväntansfullt, på mannen vars svårmod värmer hela landet.

Annons

I väntan på mister ”W” i egen hög person tvingades fansen lyssna på Andreas Grega. En estradör som mest viftar med mikrofonstativet och gungar fram och tillbaka med överkroppen för att försöka få igång publiken, det går väl sådär, allt känns mest som att Grega är en produkt ur branschens andrasortering. När det sedan är dags för kvällens huvudakt så föregås musiken av ett videoverk som har prydits med poesiläsning. Allt känns ”på gränsen till pretentiöst”, men W kommer undan med sådana grepp, just på grund av sin popularitet. Ett blått ljus sveper över publik och scen när W tar stegen in på scen och lunkar igång med ”Järnvägsspår”.

Denna gång, som många förut, har W med sig ett stort följe av musiker, vilket ibland känns lite väl överdramatiskt.

inledningsvis är det inte en så hitbetonad spelning, där ”Jag har väntat på ett regn” och ”Kedjebrev” utgör höjdpunkterna. Men ganska snart återser vi åldrade och säkra kort, som ”Varning för ras” och ”Hugger i sten”. Den senare gör att konserten når en ny dimension, spelad av en ensam W som med elgitarr och allsjungande publik visar varför just han lyckas fylla en så stor lokal även en kall novembersöndag som denna.

W:s svårmod mynnar i vissa fall ut i trist självömkan, kanske just för att publiken oftast nöjer sig med att stå stel och tyst, ibland maniskt medsjungande även i de längsta verserna.

Jag känner mig som en ateist i en kyrka, för jag har svårt att beröras av W. Mestadels handlar det om att den melodifattiga och textbetonade huvuddelen av W:s låtkatalog blir rent ut sagt tråkig på en så stor arena. Kanske måste man uppnå en viss nivå av medkännande i den tvångsmässigt medkänneliga musiken innan man till fullo ”förstår” W.

I vilket fall är det i de gamla nummerna, som ”Kom ihåg mig” och ”Solen i ögonen”, där W och hans band verkligen släpper loss och höjer på smilbanden. Igenkänningsfaktorn exploderar i takt med att fler klassiker plockas fram och W vinner stadig mark även i ett fruset Östersund.

Vissa saker kunde fått stå åt sidan, som ”I Stockholm”, ”Åt samma håll” och ”Fribiljett till himlen”. Låtar som kanske nyanserar med sin lättsamhet, men som samtidigt känns överflödiga.

Tack och lov för det sparsmakade mellansnacket, den charmiga anspråkslösheten och det textmässiga mästerverk som W väljer att välsigna sina trogna efterföljare med.

Och även om jag lämnar arenan fortsatt ofrälst, så var det många som fick ett guldkantat musikminne denna mörka november.

Mer läsning

Annons