Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kerstin Thorvall light

/
  • Kaj Sundblom ackompanjerar Annika Augustsson i

Annons
Hon orsakade moralpanik när hon redan på 1970-talet skrev öppenhjärtigt om den äldre kvinnans sexualitet. Och när hon i en självbiografisk roman gjorde upp med sin martyrmamma blev hon en av Sveriges mest utskällda (men också mest lästa) författare.
I dag när man får skriva nästan vad som helst och hur som helst om både sig själv och andra är det svårt att förstå den upprördhet Kerstin Thorvall väckte.
Desto lättare att uppskatta henne som den skickliga berättare hon faktiskt var, inte minst i trilogin från 1990-talet som började med "När man skjuter arbetare".
Men Kerstin Thorvall skrev dikter också. 2005 kom "Jag är en grön bänk i Paris", en samlingsvolym med poesi hon i olika sammanhang publicerat under åren 196–1991. På den boken har skådespelerskan och sångerskan Annika Augustsson byggt sin kabaréföreställning "Skamlösa förbindelser".
Annika Augustsson gestaltar två kvinnor, Inga-Lill och Veronica. På Kärleks-akademien delar de med sig av sina erfarenheter. Inga-Lill, iklädd diskhandske, är instängd i ett dött äktenskap. Veronica, i dunbrämad silverhandske, lever ensam och försöker ta för sig av livet och männen så gott hon kan.
Den dramatiserade poesin varvas med sånger av Afzelius, Taube, Hasse & Tage, Piazzola m fl. Somt passar in bra, somt mindre bra.
Och fast tanken är god blir det något av Thorvall light över hela föreställningen. Där Kerstin Thorvall spänner över hela registret med samma intensitet, där ensamheten är lika outhärdlig och förtvivlan lika bråddjup som kärlekslyckan är extatisk och ilskan explosiv, där är Annika Augustssons Veronica och Inga-Lill – tja, mest lite putslustiga. Vi fnissar ofta åt dem, men vi lider aldrig med dem.
Och när jag går från Storsjöteatern tänker jag först "jaså". Sen att "Skamlösa förbindelser" möjligen hade gjort sig bättre i ett mindre format, som soppteater i Teaterkällaren i stället för som kvällsföreställning på stora scenen kanske. Och till sist att jag nog ska gå till biblioteket och låna "Jag är en grön bänk i Paris" – och få en portion Kerstin Thorvall som verkligen mättar.

Mer läsning

Annons