Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kent

/
  • I går släppte Kent nya albumet Röd, trots starka och välproducerade spår brottas bandet fortfarande med sin övergång från gitarrfokusering till trummaskinonani.  Foto: Pressbild

Röd (RCA)

Annons

Betyg: 4 Som svensk rockinstitution skapar Kent ganska mycket plask i poolen vid varje kreativt yttrande, hur litet eller stort det än kan vara. Därför är det med stor besvikelse jag stoppar ”Röd” i bilstereon och förvånas över hur sävliga och rent ut sagt tråkiga de lyckats göra sig själva inför sitt åttonde studioäventyr.

På ljudfronten intet nytt sedan den fascinerande och låtstarka föregångaren ”Tillbaka till samtiden”. Förutom körsångsinledande ”18:29-4” brottas Kent fortfarande med sin övergång från gitarrfokusering till trummaskinonani. Textmässigt har Jocke Berg blivit mer subtilt politisk, i kombination med för svaga sångmelodier (som på ”Sjukhus”) är det inte en enbart positiv sak. Men någonstans där i mitten byter skivan riktning och den senare hälften känns betydligt mer bärande.

Med ”Vals för satan (din vän pessimisten)” börjar Kent på allvar att få upp pulsen. För om ens strävan är att göra stolt dystopirock, så måste man ständigt försöka hitta nya sätt att visa sig bräcklig, förlorad och sorglig. Kent lyckas galant med att återuppfinna den allmängiltiga (men ändå tydligt personliga) nostalgi som så många gånger förut varit ryggraden i deras album. Underverket ”Svarta linjer” tar oss tillbaka till samma storslagenhet som väcktes i och med den moderna klassikern ”Isola”.

Även om Kent alltid har haft ett kargt skimmer, inte minst i musiken, så känns den vänskapliga sympatin bevarad ännu. ”Röd” är dessutom en av de få Kent-album som avslutas med en så optimistisk (och självklart pliktskyldigt svulstig) melodi som ”Det finns inga ord”.

På ljudfronten intet nytt sedan den fascinerande och låtstarka föregångaren ”Tillbaka till samtiden”.

Mer läsning

Annons