Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kemi var nog inte prio ett på den tiden

Annons

Det ordnade sig till sist med banken. Jag, 53 bad om hjälp av farsan som hängde med och fattade allt om amorteringsplaner och bundna räntor, men det där med att låna pengar är det minst besvärliga när man ska flytta.

Ni som någon gång har dragit upp bopålarna, vet vad jag menar. Ni som inte har hunnit med det än ska här få en inblick i flyttandets psykologi.

En god granne sa en gång att det man inte har behövt på två år kan man lika gärna göra sig av med och det man har dubbletter av är ingenting man ens ska fundera på att låta vara kvar.

Med det i minnet försvann en av potatispressarna. Risken att jag ska slita ut den kvarvarande är minimal och därför var det lika bra att någon annan fick glädje av den. Samma gällde våffeljärnen och stekpannorna. Inte ens om jag lagade mat ett par gånger i timmen skulle jag hinna göra slut på alla.

Därför var det bättre att ge dem till någon som vill göra sotare eller bryna köttfärs. Husgeråd är ingen match.

Den verkliga prövningen började när jag insåg att bara en fjärdedel av alla böcker skulle få plats i nya lyan. Böckerna har alltid hängt med. Till Härnösand, till Stockholm och hem till Jämtland igen. Men nu skulle vårt kärleksförhållande få ett abrupt slut. Även fast jag långtifrån läst alla kändes det hemskt att skiljas från dem. Till slut gick det bra på något vis. Där Guillou fick stryka på foten bereddes plats för Selma Lagerlöf. Tom Clancy får fortsätta sin vapenfetischism på Kupan. Dan Browne får leta hemliga symboler i Pingstkyrkans regi. Och så där fortsatte det. För- och nackdelar vägdes noggrant. Till en början, alltså. Efter några hundra slutade jag vara så kräsen. Böcker är ju världsliga.

Det verkliga elddopet uppstod inne i en totalt bortglömd låda i en totalt bortglömd garderob. Färgglada streckgubbar med spretiga meddelanden av typen "GrATis PApa" och "Til VÄrdns BeSTa PApa". Nej sådant går inte kasta om man inte är sällsynt hårdhudad. För varje teckning stannade tiden upp lite och jag mindes när pojkarna med ögonen fulla av förväntan klättrade upp i sängen för att väcka mig på olika fars dagar. Där låg också gamla betyg. Mina var definitivt inget att yvas över och i min ålder lär knappast någon vara intresserad av att jag hade en tvåa i kemi 1978, men det var kul att se att ena grabben var en fena på engelska, den andre bra på att teckna och den tredje kanske borde ha ägnat sig åt fysik. Pappershögen blev till slut övermäktig och alla betyg, gratulationer, teckningar och gamla plastgubbar skyfflades ner i en kartong som jag skrev "Källare/Sparas" på.

En vacker dag kanske någon av killarna tittar i lådan och upptäcker att fadern, trots att han alltid malde på om motsatsen, var ganska värdelös på kemi.