Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Katitzi visar barnbokens kraft

Ingen har skildrat de romska barnens utsatthet bättre än Katarina Taikon. Trots det har Katitziböckerna samlat damm längst in i biblioteken. När serien nu ges ut på nytt är romernas situation lika angelägen som någonsin tidigare.

"Var är hon någonstans? Jämt ska man behöva leta efter henne." Öppningsscenen i den första boken om Katitzi är dramatisk och inte så lite lik "Rasmus på luffen". Barnen på sal fem viskar om vad hon, som drar fram som ett yrväder, nu kan ha hittat på.

– Läsaren förstår att kring den här individen kommer det att hända spännande saker. Egentligen är det samma öppning som Strindbergs Carlsson i "Hemsöborna", eller Tom Sawyer. Jag tror att Katarina Taikon är väl medveten om vad hon gör, säger litteraturforskaren Kristin Hallberg, som skrivit både om flickböcker och om Katitzi.

På 70-talet hörde Katitziböckerna till de allra mest utlånade på biblioteken och Katarina Taikon syntes ofta i barnprogram och andra tv-inslag. För några år sedan såg de ut att ha fallit helt i glömska; en snabb koll på några av Stockholms bibliotek visade att de ofta förpassats till hyllorna längst bak, eller magasinerats. Nu ges de till slut ut på nytt och Katarina Taikons dotter Angelica Ström, som tillsammans med författaren Lawen Mohtadi redigerat nyutgåvan, hoppas att nya generationer ska upptäcka Katitzi. Hon, som är lärare, påminner om att skolan enligt läroplanen ska jobba med de fem nationella minoriteterna, där romerna ingår.

– Det finns pedagoger som har använt Katitzi på det sättet. De barnen har tagit emot boken på precis samma sätt som när den först kom ut. Det handlar om utsatta barn, inte bara om en romsk flicka, och många identifierar sig med henne, säger Angelica Ström.

Hon var 16 år, relativt vuxen, när den första boken kom och kände sig delaktig i Katarina Taikons arbete.

– Mamma läste upp det hon hade skrivit, frågade om råd och diskuterade. Men jag kände ju till hennes uppväxt redan innan böckerna kom, hon var väldigt noga med att berätta för oss barn hur hon haft det.

Katarina Taikons okuvliga styrka lever vidare i Katitzi, som går sin egen väg redan på barnhemmet. Ingen av dem sänker någonsin blicken; båda lyckas använda sig av ilskan över den egna utsattheten. I intervjuer sade Katarina Taikon att böckerna bygger på hennes liv, även om mycket var för svårt att skriva om för barn.

– Hon hade en speciell känslighet, det har man nog om man blir så sårad som hon faktiskt blev av orättvisor, säger Lawen Mohtadi, vars biografi om Katarina Taikon kom 2012.

Känsligheten, kombinerad med ett evigt rättspatos, har hon gemensamt med vad som torde ha varit en inspirationskälla, Astrid Lindgren. Men där Astrid Lindgren kunde hålla sig undan tidens dogmer och verka självständigt var Katarina Taikon betydligt mer politisk.

– Hon tog tag i påtagliga orättvisor som bostäder och skolgång, det tvingade henne in i en konkret politisk aktivism, säger Lawen Mohtadi och fortsätter:

– Katitzi var hennes sätt att hitta ett nytt uttryck för sitt engagemang och för de berättelser hon bar på. Hela 60-talet kämpade hon dag och natt för romernas rättigheter och motståndet hon mötte tröttade ut henne. Samtidigt kände hon att hon hade mer att ge.

Katarina Taikon lärde sig läsa och skriva först i sena tonåren och Kristin Hallberg menar det är svårt att säga om det raka tilltalet i barnböckerna är ett medvetet val eller om språket följer författarens utveckling. Böckerna är kronologiska och riktar sig till barn i den ålder som Katitzi själv är i.

– Den språkliga kompetensen är större i de senare delarna, men jag tycker inte att de böckerna är bättre för det. Läsaren och Katitzi upplever samma sak samtidigt. Samtidigt som hon får lära sig att hon är zigenare, som det heter i boken, blir läsaren medveten om det, om vad det innebär att höra till "de andra".

Kristin Hallberg var själv vuxen när den första Katitziboken kom, men hon beskriver likväl känslan när hon först läste dem som ett slags hjärtklappning, som man sällan känner när man läser som vuxen.

– En scen som var chockartad för mig är när Katitzi går förbi ett konditori och tittar in. "Jag brukade gå dit med min mamma, jag var en av dem som sitter där inne." Det händer ibland att man inser att man faktiskt inte kan eller ska spegla sig för mycket. Hur man än gör är man en av de andra, en av de där inne.

Elin Viksten

”Det är samma saker jag har skrivit i mina debattböcker, men i en annan form. Det är underbart, som pannkakor med vispad grädde och glass, att skriva om Katitzi. Jag får tusentals brev från barn som förstår att alla människor måste bo, måste gå i skolan, måste få arbete. Det som experter måste utreda i många år för att komma fram till”, sade Katarina Taikon själv om Katitziböckerna i en radiointervju.

– Dels kan man göra en ny historisk skildring. Men framförallt skulle man kunna göra en samtida europeisk skildring. En bra manusförfattare borde gå ut och göra den här stora berättelsen. På ett sätt är det tragiskt, böckerna har en dagsaktualitet som inte går att förneka. Runtom i Europa lever romer i djup fattigdom.

Lawen Mohtadi menar att det är dags att göra en ny film utifrån Katitziböckerna. Till hösten har hennes och Gellert Tamas dokumentär om Katarina Taikon premiär.