Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kata Nilsson: Svensk politik behöver bli mer Lady Gaga

Annons

Häromveckan fick jag ett mejl från en man som så vänligt valde att berätta att jag är en förvirrad ung kvinna som inte förstår mig på verkligheten, så som Sverigedemokraterna gör, vilket “fler och fler håller på att inse”, enligt honom.

Att Sverigedemokraterna ökar i partistöd tar många av SD:s supportrar som ett bevis på att deras världsuppfattning är korrekt. Om vi bortser från det faktum att Sverigedemokraterna är ett parti som grundades av svenska nazister och vars politik hotar svenska ideal så som religionsfrihet och yttrandefrihet, så är detta uppblåsta ego ta mig tusan helt otroligt.

Det är historiskt stort för SD (som förvisso bara suttit i riksdagen i nio år, och som innan dess ägnade sig åt att heila i källarlokaler runt om i landet)

Sverigedemokraterna fick runt sjutton procent i valet förra hösten. Mätningar mer nyligen visar på att de ligger runt tjugotvå procent i väljarstöd. Det är historiskt stort för SD (som förvisso bara suttit i riksdagen i nio år, och som innan dess ägnade sig åt att heila i källarlokaler runt om i landet), men det är ju verkligen inte siffror som man på något vis kan lägga till grund för en uppfattning om att man har rätt i sak.

Inte ens femtio procent, även om det är en majoritet, är nog för det. Inte hundra heller. För en sak blir inte mer rätt för att flera personer tycker det. Tro mig, jag har samma diskussion med mina vänner i Piteå väldigt ofta då de (fem mot en) hävdar att deras melodiska gubbrock är den bästa musikgenren. Det är inte mer rätt för att de är flera som tycker det.

Men, precis som mina vänner inom gubbrock-communityt, (och jag ber om ursäkt för parallellen till er som gillar rock), så skapar SD-anhängare sig någon egen slags skev världsbild för att de hela tiden bekräftar varandra i vad som (de tycker) egentligen är rätt. Och det finns ingen annan ideologi i svensk politik som saknar den ödmjukheten.

När Alliansen styrde detta land mellan åren 2006 och 2014 satt ju inte Socialdemokraterna (som då låg på ungefär trettio procent) och sa “Alla tycker ju egentligen som oss”. Detsamma gäller för Moderaterna de år sossarna styrt. Men SD-supportrar har, på ett väldigt effektivt sätt, etablerat denna myt så att till och med de största partierna i Sverige börjat anpassa sig alltmer till SD:s värld.

Jag fick en gång smeknamnet “politikens Lady Gaga”, mest baserat på att jag ibland har tokiga hårfärger och kläder, men jag älskar det smeknamnet för att jag älskar Lady Gaga. Och det kommer jag göra oavsett om hela popindustrin skulle gå under och vi skulle leva i en gubbrock-diktatur.

S behöver bli mer Lady Gaga. Hela det svenska politiska landskapet behöver bli mer Lady Gaga.

För Lady Gaga bryr sig inte om vilka som älskar henne och vilka som tycker hon är konstig, hon gör den musik hon vill för att hon i sitt hjärta känner att den är bäst. Hon vågar förändra sitt sound, men hon gör det inte för att tillfredsställa en publik, och hon viker aldrig från sina värderingar. Och skulle någon, eller rentav hela publiken, be henne gå av scenen eller spela något annat så skulle hon vifta med regnbågsflaggan och ge dessa personer långfingret.

S behöver bli mer Lady Gaga. Hela det svenska politiska landskapet behöver bli mer Lady Gaga. Nu, med tre dagar kvar av det förra decenniet då Lady Gaga både toppat internationella listor och blivit avfärdad som en galning, och Sverige haft både blåa och röda regeringar, är det min önskan inför det stundande 2020-talet.

Kata Nilsson

Politisk redaktör på Piteå-Tidningen