Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kata Nilsson: Killar som radikaliserats i sitt kvinnohat bör inte bli bekräftade

Annons

De allra flesta som har ett Netflix-konto har även sett serien “You”. Serien handlar om en kille som blir besatt av en tjej, förföljer henne, och gör allt för att de ska kunna vara ett par, även kidnappning och mord. Nyligen kom säsong två ut och jag är inte typen som ser en serie i ett sträck, mest för att jag har annat att göra, men jag råkade ut för årets första förkylning och blev således stationerad i soffan.

Producenterna har velat förtydliga att de inte vill romantisera den här typen av manlig besatthet och våld, samtidigt som jag själv efter bara några avsnitt känner mig förvirrad. Jag börjar, utan att vilja det, känna för denna kille som känner sig så missförstådd och som bara vill älska och bli älskad. Att serien är gjord ur hans perspektiv, att man som tittare alltid får följa med honom i hans tankar, gör att man ofrivilligt känner med honom på ett sätt man inte hade gjort annars.

Incel-rörelsen är nog det största beviset på att vi lever i ett patriarkat: kvinnohat sprunget ur kvinnors egna val.

Det finns många killar därute, som förvisso kanske inte är stalkers och förvisso kanske inte skulle vara kapabla till mord, men som ändå känner ett stort behov av kärlek men med svårighet att hitta sådan. Dessa killar är kanske inte de snyggaste enligt rådande skönhetsnorm, men de anser sig vara snälla killar som tjejer väljer bort utan att ge dem en chans.

Vissa av dessa killar radikaliseras. I kvinnohatande nätforum har fenomenet “incels” skapats: killar som lever i vad de kallar ofrivilligt celibat, och som hatar kvinnor. Deras åsikter lyder att kvinnor är horor, som aldrig gett dessa snälla killar en chans, som ligger med vem som helst utom just dessa stackars killar, och bör sättas på plats.

dessa killar menar ju att kärlek och ömhet och sex är dem en given rättighet. En rättighet som kvinnor förnekar dem.

Incel-rörelsen är nog det största beviset på att vi lever i ett patriarkat: kvinnohat sprunget ur kvinnors egna val. Nog finns mycket man kan problematisera gällande ytlighet i allmänhet, och exempelvis dejtingappars bidrag till att någons “insida” aldrig får en chans i och med att du de facto bara ser utsidan när du bläddrar bland andra singlars bilder.

Men dessa killar menar ju att kärlek och ömhet och sex är dem en given rättighet. En rättighet som kvinnor förnekar dem. I Göteborgs-Posten skrev Björn Werner en nyårskrönika som fått stor uppmärksamhet. Han menar metaforiskt att de killar som aldrig får en matchning i dejtingappen Tinder är decenniets stora förlorare och att “även om män styr världen dominerar de också samhällets botten”.

Mycket av det som Werner skriver är korrekt, att dessa killar riskerar att radikaliseras och är en stor fara, samtidigt som textens slutsats liksom går ut på att dessa killar behöver bli lite ompysslade, rentav få sin upplevelse bekräftad. Jag vet inte om Werners intention var att skriva: “När tjejer inte agerar på sätt som killar förväntar sig (det vill säga kysser deras fötter och älskar dem ovillkorligt) så blir de arga, så se till att det inte händer.” Men det är utan tvekan en tolkning som går att göra av texten.

Kanske ligger serien “You” rätt i tiden av den anledningen. Man får komma in i den galna, kvinnobesatta stalkerns hjärna, förstå att han tycker att allt han gör är av godhet, och man får dessutom förstå att han är fullständigt galen. Frågan är om incels förstår att huvudkaraktären är galen om de ser serien, eller om de själva blir bekräftade, eller rentav inspirerade?

Kata Nilsson, Politisk redaktör Piteå-Tidningen