Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kata Nilsson: Jag skaffade inte körkort för att det är kul

Annons

Jag tog körkort när jag var 24 år. Det tycker de flesta i Jämtland är sent. Många tar körkortet medan de går gymnasiet. Resten skaffar det aldrig, för de flyttar till nån storstad där det går att ta sig omkring utan bil. Så ser det i alla fall ut i min vänskapskrets.

Men för mig fanns aldrig pressen att göra varken det ena eller det andra. Jag bodde i centrala Östersund och jag tog mig fram med cykel, skjuts, buss, och taxi. Men ju mer jag behövde färdas, framför allt runtom i länet, desto mer kände jag ändå att det var dags och så gjorde jag det slutligen, för att bo i Jämtland utan körkort är trassligt.

En bekant till mig i Stockholm tog körkort samtidigt. Hon var 37 år då, men hade precis fått barn och familjen köpt en bil. Jag gjorde aldrig en grej av att hon inte tagit kortet tidigare, för jag förstår att hon verkligen inte haft behov av det innan. Men jag minns att hennes mamma förklarade för mig att skälet till att min vän inte tagit körkort tidigare var för att min vän ”aldrig varit intresserad av motorer och sånt”.

Även om det hade gått att flytta till Piteå utan körkort och bil, och även om det hade gått att ta sig till Jokkmokk från Piteå och tillbaka med buss utan att behöva bo över, så behövs åtminstone en ökad förståelse för att det inte är så enkelt alla gånger

Jag tänkte då, och tänker fortfarande ibland, på mitt uppenbart stora intresse för motorer. Jag tänkte särskilt på det när min första bil, skrutten jag köpt för att jag skulle flytta upp till Piteå och behövde en bil för att frakta grejer, valde att dö mitt i vintern i Jokkmokk och jag stod i 12 centimeter höga klackar, en bubbelgumsrosa päls och bokstavligen med uppsynen av hej-kom-och-hjälp-mig, när Fredrik från assistanskåren lyfte huven och förklarade att blockpackningen klappat ihop som om jag borde förstå vad det betydde.

Jag menar inte att dumförklara mina vänner eller deras släktingar. Men jag tror inte det går att understryka nog att det här landet ser väldigt olika ut och även om det hade gått att flytta till Piteå utan körkort och bil, och även om det hade gått att ta mig till Jokkmokk från Piteå och tillbaka med buss utan att behöva bo över, så behövs åtminstone en ökad förståelse för att det inte är så enkelt alla gånger.

Min vän och hennes mamma är inte dumma. Men de lider av ett smalt perspektiv. Och det kan vara störigt, men jag kan glädjas åt att det är jag och inte de som sysslar med opinionsbildning. Jag kan också glädjas åt att den regering jag röstade på införde CSN-lån för körkortsutbildning, eftersom så många jobb, kanske inte i Stockholm men i andra delar av landet, kräver körkort.

Jag är okej med att bensinpriserna höjs, förutsatt att andra åtgärder kommer, som fungerande tåg och kollektivtrafik.

Däremot märker jag av dessa smala perspektiv i andra delar av det politiska samtalet. Bensinupproret är ett exempel. Jag kan tycka att det absolut största problemet varken är den komplexa frågan om att bensinpriserna ökar på glesbygdens bekostnad eller att planeten förgiftas av onödigt bilkörande. Det största problemet är den dumförklaring många storstadsbor sysslar med när de pratar om bensinupproret.

Om man tror att folk som skaffar körkort gör det för sitt motorintresse, och att folk bara kör bil för att det är kul, då är det lätt att falla in i en hånande attityd gentemot dem som är beroende av bilen när de gör sina röster hörda. Och lösningen är inte att håna, men heller inte att falla in i stereotyper. Jag är okej med att bensinpriserna höjs, förutsatt att andra åtgärder kommer, som fungerande tåg och kollektivtrafik. Och här är det uppenbart att det behövs bredare perspektiv i det politiska samtalet.

Kata Nilsson

Politisk redaktör Piteå-Tidningen