Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kata Nilsson: Hur det är i “det riktiga Norrland”

Annons

“Vilken stad var det du skulle flytta till nu igen? Lumeå?” sa en bekant till mig när jag berättat att jag skulle flytta till Norrbotten. Som de allra flesta vet är Lumeå inte en stad, åtminstone inte i norra Sverige. Men det kan vara svårt att ha koll på om man är från södra Sverige.

Som norrlänning har man ju rätt ofta fått förklara för sörlänningar att Luleå, Piteå, Umeå är olika städer. Och att Skellefteå och Sollefteå är olika städer. Samt att alla dessa städer ligger tämligen långt ifrån varandra. Det är en sådan där “haha, så dumma och okunniga sörlänningar är!”-grej som vi på något instinktivt försvarsmässigt vis drar när vi känt oss marginaliserade länge nog.

Jag var länge för ett stornorrland när regionfrågan diskuterades. Tillsammans är vi starka var min devis och jag tror fortfarande på det trots att frågan är död och var extremt impopulär i de flesta delar av Norrland. Men det finns en norrländsk patriotism som åtminstone jag är beredd att skriva under på.

Det är inte det att jag inte är noga med att förklara för sörlänningar som buntar ihop oss och tycker att “norrländska är en så gullig dialekt”, att jag bor i Piteå men kommer från Östersund, och att avståndet är ganska långt däremellan och att man pratar på väldigt olika sätt här och där.

Men skälet till att det behöver finnas en viss norrländsk patriotism är just det. Just för att vi buntas ihop, marginaliseras, och exotifieras. Jag känner ett lugn när jag befinner mig i norra Sverige, oavsett om det är i Jämtland eller Norrbotten, för trots att det ligger i min identitet att vara jämte så är kampen ofta densamma i alla de nordligaste länen.

Ett stornorrland hade varit en röst och en faktor som hade spelat roll på den rikspolitiska kartan. Och kanske hade även mina vänner i Piteå lärt sig skillnaden mellan Östersund och Örnsköldsvik.

Detta var åtminstone min inställning, och nästan romantiserande bild av att bo i “Norrland”, tills jag flyttade till Piteå. Piteborna är, om möjligt, ännu mer hemmakära än jämtarna, och jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag skulle vara från södra Sverige.

“Det riktiga Norrland” är en skadlig myt som går ut på att vi liksom i någon slags sorglig självskadeaktig tävling ska vara de som har längst till bussen, sämst tillgänglighet till vård, och högst kommunalskatt i landet. Det är precis sådant som splittrar våra röster när vi ska höras ända ner till storstan där makten sitter.

I Piteå (eller Lumeå) där jag bor, är de politiska utmaningarna exakt samma som i Östersund. I Älvsbyn är de samma som i Strömsund. Ett stornorrland hade varit en röst och en faktor som hade spelat roll på den rikspolitiska kartan. Och kanske hade även mina vänner i Piteå lärt sig skillnaden mellan Östersund och Örnsköldsvik.

För ja, som jag gnällt på sörlänningars hopblandande av exempelvis Luleå och Umeå, Sollefteå och Skellefteå, precis så gör norrbottningarna med Östersund och Ö-vik. Snacka om kalldusch för norrlandspatrioten Kata Nilsson.

Jag får gång på gång förklara att nej, Östersund ligger inte “på vägen” när vi ska bila till Stockholm. Snabbkursen lyder: kust/inland, Foppa/ÖFK, Västernorrland/Jämtland. De säger fel ändå. Det är okej. I den södra halvan av Sverige är smålänningar med säkerhet duktiga på att blanda ihop Mora och Orsa. För de behöver inte bry sig om Dalarna, för de buntas inte ihop på samma sätt.

Kata Nilsson, krönikör på Länstidningen Östersund och politisk redaktör på Piteå Tidningen