Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kata Nilsson: Det var svårt att mobba någon på Palmcrantz för alla var så olika

Annons

Hela idén med friskolesystemet är att du själv ska kunna välja den bästa skolan till dina barn. Men du kanske har för smala perspektiv för att veta vad som är den bästa skolan för dina barn. Jag tyckte, och tycker än idag, att det bästa för mig var just de kommunala skolor jag gick i, från förskola ända upp tills dagen jag tog studenten. För där fick jag vänner vars föräldrar både tjänade bättre och sämre än mina, som hade helt olika hem, helt olika intressen, och helt olika utseenden än jag. Och vi integrerades.

Högstadiet gick jag på Lugnviksskolan. På Lugnviksskolan fanns också högstadie-särskolan. Lugnviksskolan var med säkerhet inte fri från mobbing, men jag tycker nog att det fanns en stor acceptans mellan alla elever. Även om glåpord alltid förekommer så är det faktiskt mycket svårare att skrika “jävla särbarn” i korridoren om det finns någon som kan tänkas ta illa vid sig av det. Barn må vara elaka ibland, men vett har de oftast.

Gymnasiet gick jag senare på Palmcrantzskolan, PC. Jag gick estetiska programmet, men på PC fanns det alla möjliga program. Byggarna kom in i fiket i varselkläder, och där satt musikesteterna vid pianot och sjöng. Särskoleeleverna hade varje år en konsert, “Konsär”, som hela skolan var publik på. Restaurangeleverna lagade maten till studenternas bal, och ingen höjde på ögonbrynen över att någon skulle ha fläskfri specialkost för det gick så pass många på PC som kom från andra länder med olika kulturer.

Vi som gick på PC hade kunnat starta vårt eget samhälle, för varenda del av samhället fanns representerat. Folk var så olika varandra, och vi var så många, att mobba någon hade varit mycket, mycket svårt. Det är det integrering gör. Det gör det svårt att vara elak mot någon baserat på att den är olik en själv.

Mindre än ett stenkast från Palmcrantzskolan ligger Körfältsskolan, en låg- och mellanstadieskola som också har särskola. Körfältsskolan som nu, enligt förslag från Alliansen i Östersund, ska läggas ner. De elever som inte går i särskoleklass ska portioneras ut till andra skolor, och Körfältsskolan ska istället bli samlingsskola för alla kommunens särskoleelever.

Att särskoleeleverna ska centreras på en och samma skola är inte enbart dåligt förstås. Resurserna kan ju utnyttjas bättre om de är på samma ställe. Men att denna skola däremot inte ska ha några andra barn, det är rakt av skitdumt. Det är en förlust både för de elever med särskilda behov och för elever utan. Det är helt enkelt motsatsen till integrering.

Samtidigt ska Palmcrantzskolans gamla lokaler hyras ut till Engelska Skolan, en friskolekoncern som valt att etablera sig i Östersund. Östersunds kommun har inte rätt att säga nej till friskoleetableringar, men de har i allra högsta grad rätt att låta bli att hyra ut lokaler till dem. Att se PC gå från att vara en oas av lyckad integration, till att bli en friskola bara för elever vars föräldrar valt att sätta dem där, är en enorm sorg.

Det är tydligt att kommunens skolpolitik är på väg i helt fel riktning. Allt som jag tyckt varit bra med min skolgång i Östersund ska nu bort, och både Körfältsskolan och Palmcrantzskolan ska bli de ultimata skolexemplen på elevsegregation. Och frågan är hur alla kommunens barn, den dagen de blir vuxna, kommer att bemöta personer som är annorlunda än de själva.

Kata Nilsson

Politisk redaktör, Piteå-Tidningen