Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kåseri Per Orvegård: Visst kom påsken, men rätt annorlunda

Nu kan man sköta närapå allt från köksbordet. Jobbet, högtider, banken, ja faktiskt det mesta. Det har väl sina fördelar att ha åtta steg mellan sängen och jobbet. Än så länge känns det lite faktiskt lite underligt, men som Kjell Höglund skaldade: ”Man vänjer sig”.

Jag tänkte i alla fall att ni skulle hänga med mig på årets påskmiddag. En sån brukar i vanliga fall avnjutas med hela släkten hemma hos syrran. Hon är rent magisk att komma på hur man kan tillreda och vad man kan få till av en sill. Den inläggning som inte hon reder ut finns inte.

Av detta blev intet i år.

Istället får ni titta på bilden här ovanför. Jag och Lotta hade i alla fall en påskfest. Ingen direkt överdådig, men definitivt en annorlunda.

Det där som när jag var liten bara fanns i fantasiprogram som ”Månbas Alpha” och såna finns numera i olika former hemma hos majoriteten av svenskarna (majoriteten ja, men många är utan). Jag pratar alltså om bildtelefoner. Såna där som inte bara gör att du inte bara kan höra den du pratar med utan också kan kolla att skjortan på den du gafflar med sitter snyggt.

Eftersom saker och ting är lite speciella i år bestämde vi oss för att anordna en digital påskmiddag. Vi skulle uppkopplade över internet duka lite snyggt, äta våra ägg och vår sill.

Sönerna är utspridda över hela Sverige, farsan och morsan sitter i karantän. Som tur är har farsans digitala intresse skummat över även till morsan så vi kunde ha en sammankomst över nätet. Det blev ju inte som det hade varit de senaste 15 åren, men på nåt sätt gick det.

Det blir en ganska steril miljö att umgås i. Det ugnsstekta lammet doftar inte, Jansson och hans frestelse märker man inte av förrän han står mitt framför ögonen. Men som sagt: Det funkar på nåt vis. 

Men det är roligare att träffas. Jag tänker på alla de som trots att tekniken finns nästan överallt inte har tillgång till den. De som inte bara sitter i coronakarantän och inte får röra sig utanför sina hem, utan även befinner sig i nåt slags digital karantän. 

Det gäller så klart inte bara ett påskbord. Ett sånt kan man alltid klara sig utan. Jag tänker på de som dag efter dag, månad efter månad sitter utan uppkoppling, de där uppmaningen i radiosändningar om innehåll på webben inte blir nåt annat än ett hån. 

Jag har hört att det är mer än en halv miljon människor i Sverige som försöker klara sig utan sånt som de flesta av oss tycker är vardagsmat. Att fixa bankärenden från vardagsrummet eller kolla om det finns några fina blusar på favoritbutikens hemsida.

Det sorgliga med sånt utanförskap är att de som är utanför knappt hörs. De finns inte.

Man kan snacka om att en del är odemokratiskt, men att mer än en halv miljon svenskar sitter i ett digitalt utvisningsbås är inget annat än en skandal.