Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kåseri Per Orvegård: Vingligt att försöka lära sig cykla ännu en gång

Har någon av er någonsin överskattat er förmåga? Trott att saker ni tänkt ge er i kast med visat sig vara betydligt mer besvärliga än ni tänkt. Att ni önskat att ni var sådär 30 år yngre?

Jag var övertygad om att det mesta man hade lärt sig var sådant som bara var att plocka fram igen. Vid behov och när som helst. 

Ungefär som när man väl har lärt sig cykla så kan man.

Jag hade fel och såklart överskattat min förmåga. Efter första dagen på mitt nya jobb, det som reporter, måste jag erkänna att en del kanske måste omvärderas. Att många hinder måste övervinnas. Efter 20 år med era insändare och debattartiklar var det inte så himla lätt som jag trodde att börja skriva artiklar. 

Det kan väl inte vara så svårt, tänkte jag när jag sa att jag ville prova nåt nytt.

Härom dagen, när jag anträdde mitt nya arbete kändes det som om jag haft århundradets största hybris som ens kommit på idén att börja på ny kula.

Det kan väl inte vara så svårt, tänkte jag när jag sa att jag ville prova nåt nytt. Jag drog mig till minnes redaktionen uppe på Strandvägen i Järpen som var utgångspunkten för mig som 25-årig nyanställd reporter och känslan av att vara som Bambi på hal is gjorde sig påmind igen.

Jag drog mig till minnes då det ganska nybildade miljöpartiets starke man Reino Rova kom inmarscherande på kontoret och ville utgjuta sig över nåt beslut i fullmäktige som han ansåg var uppåt väggarna.

Reino var en man som stod stadigt i den västjämtska myllan. Jag glömmer aldrig hans jättelika stövlar. På vintern lika jättelika militärkängor med utsidan gjord av något slags filttyg. Hade jag klarat av att skriva om Reino och Åres då ganska expansiva OS-satsningar skulle det säkert inte bli några problem att ta mig an i stort sett vad som helst.

För 35 år sedan var man ung och pigg. Ena dagen på skidor uppe i Åre. Andra dagen fullmäktige i Järpen. Ingen dag var den andra lik.

I bilen fanns allt från överlevnadsutrustning, varma kläder och extra mat till finskjorta och slips. Det gällde att vara beredd på allt. Man kunde ju aldrig veta om min gistna gamla Audi i yrsnö och 30 minusgrader skulle ta sig hela vägen från Handöl tillbaka till Järpen. 

För en del kan sådana här äventyr låta spännande och det tyckte jag också.

Då.

På 1980-talet.

Att vara lokalredaktör var ett suveränt insteg i ett jobb där man skulle vara beredd att skriva och fota allt från laviner, olika läskiga olyckor till marktvister.

Det var med denna tunga ryggsäck av erfarenhet jag bestämde mig för att prova på nåt som legat i träda i typ 35 år. 

Och varje sekund den första dagen undrade jag vad jag givit mig in på. 

Först och främst har jag suttit hemma i mitt kökskontor sedan i mars förra året och i stort sett skött all kommunikation genom tangentbordet. Härom dagen var det skarpt läge och jag var tvungen att ringa upp en person och intervjua lite smått.

Jag är rätt säker på att vilken knattereporter som helst på Lyckoslanten jämfört med mig skulle framstå som Janne Josefsson.

Det är vingligt att ta de första tramptagen och jag trodde inte att man kan lära en gammal hund som jag att sitta och fundera i nya banor

Men jag tror att det kan gå, men det tar säkert tid.