Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kåseri Per Orvegård: Släkten är kanske värst, men otroligt kul att känna till

Annons

Jag har redan skrivit om det. Men jag kan inte låta bli att orera mera. Om bondfångeriet det var att skicka lite spott till Texas för DNA-analys. 600 spänn för att få veta att man rent genetiskt har en brylling bakom varje buske. (Jag vet fortfarande inte vad en brylling är. Har aldrig träffat nån. Jag vet bara att jag har tonvis av dem). Från början slet jag upp telefonen varje gång det plingade till: ”Du har en ny matchning i DNA-registret”. Nyfiken och säker på att nån ny okänd, avlägsen och intressant släkting hade hittats i genbanken blev jag alltid besviken. Det var återigen bara nån ny totalt ovidkommande brylling

Men en av mina söner tog det här med släkten på allvar. Med ett nytt datorprogram hade han på några dagar skaffat fram namn och födelsedatum, ja till och med bilder på folk jag inte hade en aning om att jag var släkt med.

Till exempel min morsas mammas farfarsfarfarsfarfarfarsfar.... (ja, ni begriper säkert)

Pehr Larsson Hagelberg från Optand.

Född 1689. Fatta! För 330 år sedan.

Stormaktstid och kungen hette Karl XI (Karl den tolftes farsa).

Pehr var morsans anfader för åtta generationer sedan. Ingen vanlig brylling direkt.

Min son fortsatte att jobba sig bakåt och hittade massor. Man ska nog vara rätt driven och veta vad man ska leta efter för på internet finns visst allting.

Morsans morfar Nils August var Brunflo trogen i hela sitt liv. Honom flyttade ingen på. Hans bror Julius Edward var däremot lite mer flyttbar och utvandrade till Montana i Amirka där han träffade Myrtle och gifte sig i början av 1900-talet.

Julius hette Nilsson i efternamn innan han flyttade. I Amirka gjorde han som Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs utvandrarepos och bytte sitt namn till Edward Nelson. Den släktforskande sonen hittade en kopia (som du kan se här ovanför) av papperet där han skrevs in i amerikanska armén för andra gången. Den första var under första världskriget.

Det är lätt att känna historiens tunga vingslag för varje ny detalj man upptäcker i släktens förflutna. För att riktigt begripa de vedermödor som våra förfäder utstod för att vi skulle få det som vi har är det bra att dra sig till minnes Vilhelm Moberg och hans storverk (som alla borde läsa).

Bland de gamla bilderna som han snokade fram fanns bland andra en där morsans mormor Ingeborg och hennes fästman Nils August högtidliga och uppklädda, ska gifta sig. Såna gamla svartvita kort gör en närapå tårögd. Vilka drömmar hade de där strax innan de skulle gå in i kyrkan? Vad sa de till varandra? Hade de en sån där ståtlig bröllopsfest, inte kunde den ha slutat som Madam Flod och Karlssons kalas i Hemsöborna? Blev det som de tänkte sig att vara gifta? Hade Nils August nån kontakt med sin utvandrade bror?

Släktforskning ger en hel massa information, men samtidigt som svaren kommer som på ett pärlband undrar man när man ser flera hundra år gamla födelseattester. Hur blev deras liv? Det kan vi bara fråga oss.

Alla ni som sysslar med släktforskning och djupdyker i gamla arkiv är verkliga hjältar.

Utan er bli vi historielösa.