Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kåseri Per Orvegård: Hur många bryllingar behöver man egentligen?

Annons

Nu är det dags igen. Höstterminen har börjat. För tjugonde året. Jag lovade en klang- och jubelföreställning i början av sommaren och skrev att ni skulle få hänga med på en 20 år gammal text – mitt förstlingsverk.

En husvagnssemester till Tomteland. Jag konsulterade sönerna för att få några guldkorn att dela med mig av.

,” sa dom.

Självklart föregicks resan av en massa förväntningar. Det där med att ligga sömnlös, fick en helt ny innebörd. En vecka före avresan låg ett par av grabbarna fullt beredda och klarvakna i sina sängar nätterna igenom. I nya gummistövlar, jeans och med fjärilshåvar.

Det är egentligen det lilla de kom ihåg av resan, plus att deras pappa (jag, alltså) var hysterisk skraj över att vägpirater skulle slå till är vi gjorde nattuppehåll med husvagnen på nån grusväg bredvid stora vägen.

Och myggorna förstås. Inte ett ord om några tomtar.

Anledningen var nog att det var fler tomtar hemma på Norderön.

I souvenirbutiken fanns det visserligen en affisch av en rödklädd gubbe uppspikad. I övrigt var Tomteland kemiskt befriad från både tomtar och troll.

Vi köpte varsin dinosaurie i plast till sönerna och for därifrån. Den lilla historien är sannolikt det sista ni får läsa om den resan – om ingen av er har sparat LT för september 1999.

Nu över till veckans mest angelägna ärende.

Tidigare i somras, då vädret var grått och allmänt tråkigt, hittade jag en annons som fångade mitt intresse. För ”bara” 600 spänn skulle man få veta vilka man var släkt med. Skallen gick i spinn. Kunde det kunde vara Rasputin, Gustav Wasa, JF Kennedy, Christoffer Columbus eller kanske någon bortglömd miljonär som satt i en koja (helst död) och hade gjort sig en förmögenhet på att samla tomburkar.

DNA-tekniken är förunderlig. Bara genom att gnugga en tops i truten ett tag skulle allt klargöras.

Jag betalade, skickade lite spott till laboratoriet i Houston, Texas och började vänta. Svaret skulle komma i omgångar efter någon månad. Jag kunde ju ha ett jättearv som bara låg och väntade på att den rättmätige arvtagaren hörde av sig.

Lånen på lägenheten skulle lösas, en skitvräkig Rolex på handleden och en ny frys som automatiskt gjorde isbitar. Ja, det finns inga gränser för hur tankarna virvlade.

Tiden gick och det berodde nog på att det skulle bli riktigt överraskande resultat. En natt pinglade det till i datorn.

Labbet hade funnit en person som matchade mitt DNA.

Inga-Lilian Rolandsson nånstans i USA, en kvinna på drygt 80. Hon och jag är bryllingar (vad nu en sån är) och har ett gemensamt DNA som matchar till 0,1 procent. Ja, tänkte jag. Det var bara första träffen. Det skulle nog bara vara att vänta på de riktigt coola släktingarna.

Några veckor ytterligare utan ett skit, men sedan började det plinga i datorn och bryllingarna rasade in.

Testet visade att jag har en sån i stort sett överallt. Sven, Gärd, Kristina, Bengt-Erik är bara några som har ett mikroskopiskt DNA-segment gemensamt med mig.

Inga kändisar, men grävde man tillräckligt långt borde man ju komma fram till att mitt DNA härstammar från Adam och Eva.