Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kåseri Per Orvegård: Det kostar inte så mycket att bry sig om lite i jul

Det kanske känns mossigt i tider när det mesta fungerar med en knapptryckning vid köksbordet. E-post, Facebook. Alla kan direkt få veta att du slentrianmässigt önskar en god jul till nästan alla du känner.

Effektivt? Såklart, men kanske inte så personligt och dessutom kan det vara så att inte faster Karin, 97 och hennes Oskar också 97 har brytt sig om att skaffa det däringa internätet.

Det innebär att de som kanske allra mest skulle tycka om en hälsning till jul inte har en möjlighet att få den. Jag låter väl som en gammal gubbe (inte helt osant) som tittat upp bakom en tuva, men lika mycket som att Tomten ska dyka upp den tjugofjärde den här månaden handlar julen om att vi ska bry oss om de vi kanske inte har möjlighet att träffa så ofta.

Jag har några stycken som jag brukar skicka julkort till varje år, ett sådant där riktigt med frimärke.

Sorgligt nog har det sedan sist blivit ett kort mindre att skicka. Men till de som jag vet uppskattar att få nåt annat än leksaksreklam i lådan inför julen ska jag skicka ett. Det spelar ingen roll om de fortfarande kommer ihåg den som skickat kortet.

Sådana där hälsningar fyller två funktioner. I de flesta fall blir mottagaren glad och känner att någon bryr sig – i alla fall lite. När man lagt kortet på lådan känner man sig dessutom också lite bättre själv.

Egoistisk, javisst. Men den här gången är det inte helt fel.

Jag vet ungefär vilka som skickar julkort till mig. Vilka låter kanske överdrivet. Vem ska det vara. Egentligen borde till och med jag vara så förberedd på vad som komma skall att jag skickade ett även till den som jag vet kommer att göra sig omaket att skriva, frankera och skicka. Men det kan nog skyllas på åldern och inte ett dåligt intresse där jag sitter nån dag före julafton med hälsningen i handen och skäms för att jag inte skickat nåt. (I år Ove ska du i alla fall få ett, men jag lär väl inte komma ihåg det i år heller). Det kanske är fler som känner igen sig, Hur ska man den tjugoandra hinna få iväg ett julkort? Man får istället satsa på en nyårshälsning.

Jag har ju inte så mycket att skylla på. Julbaket blir inte i år heller så omfattande. Skinkan fixar Lotta. Kalvsyltan brukar någon Yngve ordna. Rödbetssalladen fixar en som kallar sig Rydberg.

Många julklappar blir det inte heller. De få som ligger under den gran, som inte står på golvet utan hänger på väggen är så besvärliga att slå in så jag skiter i att ens försöka. De är runda, rätt platta och lystrar till namnet Swedish match. Alltså helvetiska att slå in snyggt.

Förövrigt är det där med papperet mest bara en onödig kostnad. Under de närmare 60 år som jag har sysslat med klappar har inte en enda brytt sig nämnvärt om omslaget. Det är bortrivet och slängt i en hög på golvet innan man ens hinner säga julmust.

En brydde sig faktiskt mer om papper och snören än om det som fanns inuti.

Farmor, borta sedan många år, var en ren mardröm att som barn beskåda. Allt papper skulle vikas och sparas. Snören tog en evighet att rulla ihop. Ordning skulle det vara. Att det fick ta tid kunde ju också bero på att hon vartenda år visste vad som doldes i paketet.

En sån där låda med äckliga gröna finländska marmeladkulor.

Jag undrar fortfarande hur gammal man ska vara för att önska sig såna.