Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kåseri Per Orvegård: Det kanske är nåt fel på mig – men jag blir rädd

Annons

Det här är mer en uppvärmning än en faktisk text. Jag skulle bara kolla att alla fingrar var kvar, åtminstone pekfingrarna för det är egentligen bara de jag använder. De två gynnarna är bra till det mesta. Att skriva likgiltigheter på måndagarna, att kratsa bort sådant som inte bör vara i näsan. Som sagt är de bra att ha till mina huvudintressen.

Vi ska inte låta det här bli starten på nån ny skrivarsäsong. Jag har ännu inte bestämt mig för när hösten börjar. Det brukar trots allt vara varmt några dagar in i september. Säkert mest för att reta älgjägarna, vilka inte alls vill ha varmt och skönt på sina pass, men vi som inte sitter och stirrar efter nåt att skjuta brukar njuta.

I början av sommaren – för hemskt länge sedan – lovade jag er en repris av min allra första text, som kom till efter en husvagnssemester för 20 år sedan. Den var oerhört lång upptäckte jag, dubbelt så omfångsrik som den epistel ni nu försöker traggla er igenom. Så det återstår att se hur det blir med det.

På den tiden var jag tidningsman, en riktig journalist, hemkommen från några lärorika år på Expressen.

Jag är inte så säker på min yrkestillhörighet längre. Jag har nog blivit mer som en vanlig människa. Inte så förstående för allting och jag har upptäckt att grejer som händer omkring mig påverkar mig. Jag har inga kloka svar och tänker inte försöka mig på långa utläggningar om att det är en utveckling vi ska lära oss leva med. Allt jävelskap runt om i landet gör mig förbannad.

Att folk skjuter varandra, att folk bombar, våldtar, skräms och beter sig allmänt svinigt gör mig heligt förbannad. Det är lätt att dra upp det där kortet som säger att det var bättre förr. Men för att inte framstå som en snart 60-årig totalt mossig gubbe som inte hänger med drar man sig för det.

Jag skiter i orsaken, bara misstanken om nån terror räcker för att jag ska bli orolig. Farsan – min pappa – promenerade ner mot Badhusparken bara några timmar före och hade säkert kunnat bli överkörd.

Allt elände gör mig rädd. Men det kanske är det otrygga som är det nya svarta.

Men däruppe där jag bor i Odenslund är det väl lugnt och skönt, kan ni invända. I våras sprängde någon en trappuppgång bara några kvarter bort. Det är inte vad jag kallar lugnt och skönt. Där jag går förbi på vägen till Lotta på Frösön blev någon kidnappad och fem grabbar utreds av polisen. Det är inte heller vad jag kallar lugnt och skönt. Att man har hjärtat i halsgropen när hon ska ta bussen och gå igenom någon kilometer mörk väg är inte vad jag kallar lugn och ro.

Folk som skriver förnumstiga texter om hur det har blivit kallar mig alarmist och det kan jag bjuda på.

Det är osannolikt att nåt ska hända just mig och Lotta. Ja, kanske, men ni som kan er Tage Danielsson vet att man ska ta sannolikheten med en nypa salt.

Jag vet inte när vi hörs igen, men det är inte osannolikt att det bli nån gång i september.