Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kärnfull sitcom om att leva ut

Annons

Det börjar med ett uppbrott. För Nymse är förhållandet med Axel bara frid och fröjd, tills han förklarar att han inte älskar henne men ändå älskar henne. En konflikt som utlöser resten av karaktärernas reaktioner, Axel blir frustrerad och tröstas av Tjutberg medan Nymse söker tröst hos den enslige medicinmissbrukaren Viktor.

I en lägenhet sitter Lis och Kiss, som inte vågar sig ut förrän de får besök. Men sakta lär de känna sina grannar och söker kontakt med Tjutberg och Axel.

Den kanske mest filosofiska karaktären, Tjutberg, går omkring med sin dammsugare på ryggen. Tjutberg är en person som lever av och genom andra, känner deras känslor och behov i stället för att gå sina egna ärenden. Han ser sambanden, trådarna, mellan personerna, som ingen annan ser.

Viktor ger sig engagerat in i ett förhållande med Nymse och förstår inte när hon inte vill ha hans tårta när de ska fira ”endagsdag”.

– Om man är likgiltig inför tårta och tomtebloss, ja då är man likgiltig inför allt, säger Viktor argt.

Alla karaktärer bär en symbolisk rekvisita som de finner identitet i, men som samtidigt begränsar dem. Exempelvis Nymse bär runt på bagage och blir även ett sådant för sin omgivning.

Det blir som en sitcom eller en karikatyr över trivialiteter och begränsningar som hindrar karaktärerna från att leva fullt ut. De är alla osäkra, milt manodepressiva. Det blir ett kompakt format trots att sextetten delar vårdnaden om huvudrollskapet. Samtidigt känns skådespelarna inte riktigt varma i kläderna än. Men tempot ökar successivt och framåt slutet syns energin och samspelet som lyfter pjäsen till den kärnfulla underhållning manuset dukat upp för.

Såväl på ett geografiskt som känslomässigt plan rör sig personerna inom ett nätverk, eller spindelnät, som håller dem samman. Bland rör, rep, vajrar och ståltrappor irrar de in och ut ur varandras liv och trasslar in sig i varandras känslor.

– Folk vill fram och bak men kommer ingenvart, som karaktären Viktor konstaterar.

Men liksom karaktärerna, har även pjäsen sina begränsningar. Trafikbruset och oljuden från punkkonserterna inne i Tingshuset visar på hur känsligt upplägget är för yttre påverkningar. Samtidigt småfryser jag lite på bänken. Faran är att pjäsen, precis som ett spindelnät, sköljs bort av väder och vind.

Men samvaron med stadslivet gör även att dramat flyttar in i vardagen, steget är inte långt till att jämföra karaktärerna med sig själv eller sina medmänniskor.

Bristen på ljudförstärkning och ljussättning gör föreställningen till ett anspråkslöst projekt. Jag skulle säga att det är ett handikapp snarare än en tillgång, speciellt när rösterna försvinner bort i frånvaro av den traditionellt kalkylerade teaterakustiken.

I slutändan kommer karaktärerna till insikt. Efter ett knivdrama inser de vad de egentligen vill och börjar ta steg i rätt riktning. Viktor kastar sina mediciner, Nymse slutar bära på sitt bagage, Tjutberg tar av sig sin dammsugare. Alla karaktärer lägger ner sin rekvisita i en symbolik i att släppa spärrarna och våga leva, även om det innebär att lämna tryggheten. Pjäsen är på sätt och vis en ulv i fårakläder. Inte så att jag sätter skrattet i halsen, men insikterna duggar ändå lika tätt som skämten.

– Poängen är att vi vet vad vi älskar och inte. Så att vi inte spiller våra liv, säger Viktor innan han klättrar upp i nätet och finner frid.