Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karl-Åke Nilsson

/

Karl-Åke var min allra första vän.

Annons

Små kvadratiska Instamaticfotografier avslöjar att vi inte var mer än knappt ett år gamla när vi ålade runt i en sandlåda i området Stenbiten vid Rådhusgatan, iklädda 70-talets stela galonbyxor. Han blev min mammas första dagbarn och han och jag kom att ses varje dag under många år. Vi gick i lekis ihop, på Balders hage vid Marielundskyrkan. I ettan började han på Fagervallsskolan medan jag satte mig i bänken på Marielundsskolan eftersom vi flyttat upp till Valhall.

Efter skolan sågs vi kring köksbordet hemma hos mig. Över en kopp choklad och en limpmacka pratade vi om vad som hänt under dagen och fyllde på med energi inför eftermiddagens lekar.

Kring bilmattan i barnkammaren byggde vi bilar av Legobitar, Karl-Åke hade full koll på alla möjliga fordon och visade hur jag skulle placera alla hjulparen på en extra lång långtradare. I timmar kunde vi försvinna in i bilmattans värld.

En av favoritlekarna utomhus var att vara på snökullen, i vår värld var den en av tänderna i en mun. Han och jag var Karius och Baktus, tandtrollen som vi sett på film och som nu bearbetade tanden av is och snö med hammare.

En del av Karl-Åkes intressen var inte mina. Mynt- och frimärkssamlandet i tonåren blev jag inte biten av, men tack vare Karl-Åkes intresse fick jag ändå en stor inblick i det. Motorer fastnade jag inte heller för, men jag imponerades av allt Karl-Åke kunde om bilar och lastbilar och jag tackade aldrig nej till att provköra hans moppe eller skotern som fanns i hans familjs stuga uppe i Ågårdarna.

Åtminstone ett intresse hade vi gemensamt: fotograferandet. Karl-Åke började några år före mig och blev min vägvisare in i systemkamerans värld. Lägdorna, skogarna, ladorna och husen kring stugan i Ågårdarna blev motiven han tränade sitt fotografiska öga på, och jag har själv bilder i mina album från när jag följde med längs åarna eller upp på fjället för att fånga naturens under på bild.

Vi hamnade båda inom yrket, men på olika sätt. Jag gick över till skrivandet medan Karl-Åke jobbade med både text och bild. Länstidningen och Östersundsposten tog hjälp av honom, och den firma han startade fick uppdrag från tidningar i hela landet.

Hans kreativitet och ihärdighet ökade kundunderlaget. Han höll i arbetet med en turisttidning för Krokoms kommun och han bjöd även in mig att jobba med den. Bröllopsfoton var ett annat ben i verksamheten, grafisk formgivning och annonsproduktion var andra exempel. Och allt detta medan han i alla år studerade och jobbade med annat.

Kronan på verket i mitt tycke var den väggalmanacka han tog fram i flera år, med tolv bilder från Jämtlands alla kommuner, en för varje månad. Året om var Karl-Åke ute med sin kamera, följde naturens skiftningar och jämtarnas aktiviteter som skiftade med årstiderna, letade efter bilderna som på bästa sätt berättade om platsen vi lever på och de människor vi är.

Jag är oerhört tacksam för vänskapen med Karl-Åke och kommer alltid bära med mig minnet av hans generositet, omtanke för andra och härliga personlighet.

Peder Edvinsson

Mer läsning

Annons