Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karismatisk Kalevala

/
  • ”Kopparmanteln” med Västanå teater berättar friskt historien om ”den liderlige Lemminkäinen” och hans oövervinnerliga moder med folkmusik, dans och fysisk berättarteater.  Foto: Lars Jacob Jakobsson

Luften står stilla i den mongoliska yurtan som intagit Storsjöteaterns stora scen.

Annons

Det är måndag kväll och fullsatt när Västanå teater gör den första av två föreställningar i Östersund.

Men luften är också det enda som står stilla. De tre aktörerna Hanna Kulle, Christian Hillborg och Nina Åkerlund fyller scenen med en tät och obändig historia hämtad ur det finska nationaleposet Kalevala.

Huvudperson är ”den liderlige Lemminkäinen” som ger sig av från sin kära moder för att tjusa flickor. Fornnordisk hedersproblematik berörs när Lemminkäinen rövar sig en fru som drabbad av stockholmssyndromet lovar honom trohet. Motlöftet är att han aldrig ska dra i krig.

Men ödet går andra vägar och vips är Lemminkäinen på väg ut för att kriga med ”lömska lappmän”. Väl där möter mannen som kan fälla vargar med fingret och björnar med handen sin överman i ”herden med den blöta hatten”.

Oväntat landar historien i en berättelse om en allt övervinnande moderskärlek som med honungsbiets hjälp bekämpar döden själv.

Västanå teater berättar skickligt historien i sin ”folkteaterstil” – fysisk berättarteater ackompanjerad av sinnrik folkmusik och -dans. Det är tätt, rappt och roligt.

Historien tar ibland väl hastiga och lite omotiverade vändningar. Kanske är det ett resultat av snabba klipp i stort epos. Eller så är det jag som förväntar mig folksagoformler och får något annat. Vändningarna är oftast uppfriskande.

Föreställningen riktar sig till en publik från mellanstadiet och uppåt. Kanske är det väl ungt: texten är ofta tvetydig och kidsen på första raden håller för ögonen när pinsam kärlek dansas fram.

Kalevala sammanställdes på 1830-talet av Elias Lönnrot baserat på finska muntliga forndikter. Eposet inspirerade bland annat Tolkien vilket blir tydligt när Lemminkäinen äntrar det nordliga Pohjola, samernas land, vars invånare för tankarna till en lömsk variant av hober.

Inte direkt något politiskt korrekt samiskt porträtt men å andra sidan är hjälten själv något av en antihjälte som snubblar på sitt högmod och får sitt straff.

”Orden saftar sig i munnen” är en av de inledande stroferna. Orden inte bara saftar sig utan rullar mellan tältväggarna, allitterar skönt (”söt var sömnen sannerligen”) och flätas mellan de tre aktörerna likt de milslånga (bildligt talat) flätor som pryder de kvinnliga aktörernas huvuden.

Här finns också många enskilda pärlor till porträtt: Nina Åkerlunds smed blir oerhört tydlig i det snabbt tecknade liksom hennes näsvisa honungsbi.

Men karismatiska Hanna Kulle och Christian Hillborg är också mycket bra. Bäst är ändå helheten, flätningen mellan fysisk teater och dans, texten och folkmusiken som håller hela timmen ut.

Mer läsning

Annons