Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kåres figurer lever upp inför varje Yra

/
  • Just nu är Kåre inne i en period där han målar med klara, starka, glada färger. Foto: Ulrika Andersson
  • Bob Dylan och Duke Ellington. De är husgudarna som Kåre lyssnat på i skapandet av årets affisch.

Mannen med ballongerna, Yoko Ono, Marilyn Monroe och en fjällko vid namn Droppelina. Vad har de gemensamt? Jo, alla har de någon gång dykt upp i konstnären Kåre Henrikssons tankar för att sedan få liv på någon Yranaffisch.

Annons

Det finns lika många Yror som det finns människor. Storsjöyran är allt på en och samma gång: Härlig, sorglig, rolig, pinsam, förfärlig och helt underbar, beroende på vem man frågar. I reportageserien Min Yra möter Sara Strömberg ett antal personer som alla har olika roller under festivalen.

För sjuttonde året i rad har Kåre Henriksson gjort Yranaffischen, även den här gången blev det ett konstverk i massupplaga.

Studerar man motiven genom åren tillräckligt länge kan man nästan se de svartvita stillbilderna röra sig i ett landskap där en färg anger grundtonen. Marilyn lyfter kokett på kjolen, och plötsligt vänder sig Yoko Ono om i myllret, och man får ögonkontakt.

Det är måndag eftermiddag och det stora gula huset i Härke ligger i skugga. Det är svalt och tyst i trapphuset och man börjar undra i vilken riktning man ska gå. Då dyker han plötsligt upp, Kåre Henriksson, likt en förstulen blick från någon i hans bildvärld finns han plötsligt bara där. I fotbollströja och joggingbyxor, kladdiga av målarfärg. Just nu är det mycket att göra, projekten är många, förklarar han.

– Egentligen har jag svårt att göra många saker samtidigt och jag gillar inte tidspress. Det är sådan nerv, man går och tänker på så mycket. Det är viktigt att det blir bra, man är väl lite envis, säger han.

– Jag saknar det där att bara gå till ateljén och jobba utan att veta vad det ska gå till. Då vet man aldrig var man hamnar, när man målar för sin egen skull, säger han eftertänksamt.

För han gillar att skapa intuitivt, Kåre. Kreativ planering är ingenting för honom.

– Nej, det får hellre växa fram. När man får kontakt med duken så blir det nästan som att det är den som talar om för en vad man ska göra. Det blir en dialog där tid och rum försvinner. För mig är den inre tillfredställelsen viktigast. Det är det som är kicken, säger han och ler.

– Men det är korta kickar, tillägger han efter en stund, mer allvarligt .

Med åren har han givetvis fått lära sig att jobba mer organiserat. Vill man överleva som konstnär måste man foga sig efter marknaden. Nyligen avslutade han bland annat ett stort uppdrag för Statens konstråd, en gigantisk utsmyckning av en ny domstolsbyggnad i Göteborg. Sedan var det dags för nästa jobb: Yran.

I fjol gick affischen i lila toner, i år dominerar den blå färgen, ackompanjerad av det vita och gröna. De jämtländska färgerna om man så vill. Grunden för årets affisch var faktiskt redan gjord. Kåre plockade fram det allra första utkastet för festivalaffischen från 1993, ett utkast som han själv inte godkände då.

– För första gången har jag gjort den i datorn och Lars Sillrén (Yrangeneralen, reds. anm.) har varit jättenervös, säger han och ler.

– Jag tycker själv att jag bara återupprepar mig, man hittar ett sätt och ibland vrider jag till det. Men det är lika roligt fortfarande, säger han.

Även om Kåre ser rutiner som farliga har han hittat ett uttryck som på något sätt blivit hans signatur även utanför Yranaffischerna. Ett uttryck både abstrakt och konkret på en och samma gång. En tredje dimension om man så vill.

– Jag vill förmedla en slags stämning, eller poesi. Jag tycker själv att det finns väldigt mycket natur i mina bilder, säger han.

Just nu är han inne i en period där han målar med klara, starka, glada färger. En psykolog skulle säkert ha ett och annat att säga om saken, men dit går inte vi. Vi pratar i stället om att storleken visst har betydelse. I alla fall om man frågar Kåre.

– Det är helt enkelt roligare att måla stort, man försvinner själv in i målningen. Det är mer fysiskt, säger han.

Tiden delar han, precis som många andra som är involverade i festivalförberedelserna, in i Före och Efter Yran. Tiden Före har varit full av Bob Dylan och Duke Ellington, (det är de han har lyssnat på när han suttit där framför datorn.) Tiden Efter innebär vila, då åker Kåre gärna till något resmål som innefattar sol och bad. Det gillar han.

Men självklart finns det också ett Under Yran. Och där är vi nu.

– Jag går varje år om jag har möjlighet. Det är stor fest, säger Kåre, enkelt.

P.s Intervjun blir drygt en och en halv timme lång. Jag sitter på ett blått lakan, som är draperat över en gammal skrivbordstol, för att inte få färg på byxorna. Kåre Henriksson är egentligen en nattmänniska men på Härke, där han varit medlem sedan starten, har han anpassat sig efter dagnormen. Ofta joggar han hem efter arbetet. Det blir sju kilometer.

Mer läsning

Annons