Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Känd för björnjakt

/
  • Jägarna var nog tuffare förr. Lars Svanberg visar ett björnspjut som en gång i tiden användes vid jakterna.Björnjägaren Lars Svanberg med björnhunden Tarras, 5 år. Tarras är en östsibirisk laika.
  • En av de många björnar som fällts av Lars Svanberg.
  • Om inte björnsaxen uppfunnits skulle Strömsund och Frostviken aldrig befolkats, tror Lars Svanberg.

Lars Svanberg från Södra Öhn är landets mest kände björnjägare. Tillsammans med sin bror Björn har han tillbringat massor med tid i björnskogen. Många gånger har det handlat om farliga eftersök.

Annons

– Det är inget märkvärdigt med det här. Egentligen är björn det jag jagat minst. Men bor man i världens björntätaste område skulle man ju vara obildbar om man inte lärt sig ett och annat under årens lopp. Men i mitt liv har jag nog ägnat mest tid åt ekorrjakt, säger Lars Svanberg som är född och uppväxt på Södra Öhn.
I dag har han hunnit bli 69 år gammal.
– Förr hade jakten större ekonomisk betydelse. Man kunde få 300 kronor för ett mårdskinn och en körsnär i Stockholm betalade 3 kronor och 50 öre för ett ekorrskinn. Pappa körde timmer med häst och fick 27 kronor för en dag. Ofta kunde ekorrjakten ge mer, säger Lars Svanberg.
Egentligen betalade körsnären så mycket bara för ekorrar skjutna norr om polcirkeln.
– Jag sa att de var det och menade att han ju inte kunde veta hur långt vi åkt skidor, säger Lars Svanberg.
God tillgång på björn och ett genuint jakt- och hundintresse gjorde det naturligt att bröderna tidigt satsade på björnjakt.
– Min första nalle fällde jag i slutet av 1950-talet. Annars har det alltid funnits bra med björn här. Jag är säker på att varken Strömsund eller Frostviken skulle ha koloniserats om inte björnsaxen uppfunnits för på den tiden var det ju nödvändigt att kunna ha kreaturen på bete i skogarna, säger Lars Svanberg som i många år arbetat som en av länsstyrelsens naturbevakare.
När det gäller hundar föll Lars Svanberg till sist för den östsibiriska laikan.
– Det är en väldigt formbar ras och när man ska ta fram en björnhund handlar det mer om dressyr än jaktinstinkt.
– Min teori är att man så tidigt som möjligt får valpen att tappa respekten för björnlukt. Nio av tio jakthundar upplever björnen som ett övermäktigt byte som den inte vill ha något att göra med.
– Annars finns det inte en hund som själv kan få stopp på en björn. Det är alltid björnen som bestämmer, säger Lars Svanberg som ofta anlitats vid eftersök av björnar som skadeskjutits eller blivit påkörda.
– Visst har jag blivit anfallen några gånger och då har jag haft tur. Jag sitter ju här. Men de här gångerna är det jag som gjort bort mig och inte läst hunden på rätt sätt. Normalt vill jag inte komma närmare än 50 meter innan jag släpper hunden, säger Lars Svanberg.
En björnhjärna är inte större än en tennisboll. Därför siktar Lars Svanberg på den anfallande björnens undre käke.
– Jag vill ha in kulan i bröstkorgen. Annars anser jag att kalibern har underordnad betydelse. Alla klass 1-vapen duger, säger Lars Svanberg.
I normala fall säger han sig vara en försiktig björnjägare.
– Det gäller att vara lite feg och ödmjuk. En björn kan ju bitas. Den som far fram som en Rambo i björnmarkerna kommer det till slut att gå illa för, säger Lars Svanberg som när han närmar sig ett ståndskall brukar försöka hitta en gran att gömma sig bakom och att ta stöd av.
– Det finns inte en skytt som inte skjuter bättre med stöd. Annars är det ideala hållet omkring 40 meter. Tyvärr blir det ofta kortare, säger Lars Svanberg.
Han siktar mitt i björnen och skjuter bara ett skott. Helst ska det vara ett rent sidoskott.
– Jag repeterar inte ens för jag vill inte ha besök. Det är bäst att ta det lugnt och låta djuret dö i lugn och ro, säger Lars Svanberg som har förståelse för att den stora björnstammen gjort många rädda för att vistas i skog och mark.
– Risken att något ska hända är mikroskopisk. Jag har bott här en mansålder och gjort allt för att se och vara i närheten av björn.
– Jag har med flit närmat mig björnar som dödat älg och inte ens någon av dessa har visat ett aggressivt beteende, säger Lars Svanberg.
Den björn som för två år sedan dödade en person i Valsjöbyn sköts av bröderna Svanberg samt Lars son Per.
– Jag aldrig upplevt ett liknande beteende. Otrolig tur att vi lyckades för den där hanen skulle ha fortsatt att dräpa folk. När vi närmade oss blev han bara riktigt irriterad.
– Han grävde upp marken runt omkring sig och visade absolut inget flyktbeteende. Gamla hanar är väl de björnar som kan bli farliga. De har många års erfarenheter och är vana att få bestämma, säger Lars Svanberg.
Att spåra en skadad björn är svårt och farligt.
– En björn är ju van att anfalla. Den har hela tiden en flytande gräns mellan flykt och anfall. Dessutom lämnar den ju inte spår som exempelvis en älg. Att spåra björn innebär att titta längre fram, att läsa terrängen och annat.
– En skadeskjuten björn blöder inte mycket då den har ett tjockt fettlager och en tät päls, säger Lars Svanberg som menar att det räcker med en hund i  eftersöksarbetet.
– Men då ska det vara en bra hund som man kan läsa av. Det gäller ju att inte komma för nära. Har man orutinerade hundar är det bästa att ha två med sig. En i band och en lös, säger Lars Svanberg.

Mer läsning

Annons