Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kalle minns glanstiden i Waplan

Jag får höra om en man som heter Karl Svedberg i Smedsåsen utanför Nälden.

Han är 82 år och en av få kvarlevande hockeyspelare från Waplans storhetstid.

– Kom hit du. Jag kommer i håg allt, säger han när jag ringer.

Annons

Grabbarna var byns stolthet under 1950- och 60-talet. Under en period spelade Waplan i landets näst högsta division och fick möta storheter som Alfredshem (nuvarande Modo Hockey) och Umeå (nuvarande Björklöven). Det var ofta över 1000 åskådare på plats.

Det finns inte så många som kan berätta om den tiden längre. Karl Svedberg tycker därför att det är bra att jag kommer.

– Vi börjar försvinna. Det är ju ett tag sedan vi var ute på isen nu, säger han och pekar på en lagbild från 1956.

– Här har vi vunnit DM. Hela den nedersta raden är borta, inklusive vår lagledare.

Uppe till höger finns lagets snabbskrinnare, Karl Svedberg.

– Jag var sprinter på sommaren och tävlade i 100 meter. Så jag var nog ganska snabb på skridskorna, medger han.

Hur kom det sig att en så liten by fick ett så bra ishockeylag?

– Olle West var den drivande personen, och en av de som såg till att det blev ishockey i Vaplan. Han var på en tränarkurs på Bosön i början av 50-talet och körde stenhårt med oss. Det var mycket skridskoåkning.

– Vi hade också bra hjälp från Waplans Mekaniska som ställde upp med både sarg och belysning. 70 procent av vårt lag jobbade ju där, så de fick lite reklam också.

Karl Svedberg har tagit fram alla möjliga foton och tabellresultat på köksbordet, och bjuder på kaffe. Han är fortfarande mycket hockeyintresserad och tar bilen in till Näskotthallen varje gång Nälden har hemmamatch i division 2.

– Hockeyn har gått framåt fantastiskt mycket. Det går ju så oerhört snabbt. Men jag tycker att det är väldigt trist att det inte är fler grabbar från Nälden med i laget.

När såg du din första ishockeymatch?

– 1938. Då fick jag följa med farsgubben och titta på när Nälden mötte F4. Sargen var två bräder hög. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var häftigt.

Efter matchen ville Karl Svedberg, 6 år, ha egna skridskor.

– Det var sådana där "skrillor" som du fäster direkt på skon. Alla pojkar i byn åkte skridskor. Vi letade upp en bra tjärn och gled ut och spelade.

Karl Svedberg var en talang. År 1948 spelade han sin första hockeymatch och två år senare fick han chansen i Waplans A-lag. En stor sak.

– Jag kommer ihåg att vi fick skriva autografer, och att vi var populära bland flickorna, skrattar han.

Hur var du som hockeyspelare?

– Jag var ganska snabb. Började som forward men passade bäst som back. Vi hade ett bra lag.

Han tittar på lagfotot och pekar.

– Ulf Lundell var en jätteduktig center, en riktig måltjuv. Olle West var också riktigt duktig. Båda spelade i A-kedjan.

På bilden syns tio spelare. Två kedjor, tre backar och en målvakt. Fler än så var de inte.

Rinken, finns den kvar?

– Nej, det finns inga lämningar mer än pumphuset. Men vi kan väl åka dit? Vad säger du?

Sagt och gjort. Vi sätter oss i bilen och åker in till Waplan. Över bron från Nälden, förbi Waplans Mekaniska och ner mot sjön. Vi är framme.

Och här gled ni ut på för att möta Alfredshem inför 1000 åskådare. Hur kände du inför en sådan match?

– Då var det spännande. Då fick du tagga till ordentligt och tänka att nu jäklar ska det smälla!

Under en seriematch i mitten av 50-talet spelade Waplan/Ytterån 4–4 mot Alfredshem. En riktig bragd! Men de var aldrig riktigt nära att ta sig upp i högsta serien.

– Det blev mycket stryk för oss. Men jag tycker att vi gjorde det bra som klarade oss så bra i en så hög division.

Fanns det några speciella möten när ni var nere i division 3 också?

– Ja, det var många heta möten mot Strömsund och Järpen.

Karl Svedberg ler lite snett pillemariskt och börjar berätta om ett grinigt möte, just med Järpen.

– Då blev det gruff. Vi hade fått en kille från IK Boston i Östersund, Ove "Turken" Törnqvist. Han var för jävlig på att retas.

– Jag kommer ihåg just den matchen, det var festligt. Han retade upp motståndarna så mycket att de till slut hoppade på honom i en stor hög. Det blev slagsmål. Och jag kunde ju inte hålla mig så jag rusade dit också.

En annan gång, berättar han, så hade Strömsund mixtrat med termometern inför en match. Köldgränsen låg vid 20 minusgrader och just den här dagen så var det betydligt kallare.

– Men då hade någon varit dit och skruvat. Vi spelade ändå, och det var väl ingen som gnällde över det.

Att domaren fick blåsa av en match på grund av kraftigt snöfall var inget ovanligt.

– Då fick vi skotta. Annars åkte vi ju bara omkring och letade pucken i snöhögar.

Var ni populära på byn?

– Jo, men det var vi ju. Det kom folk från alla håll till matcherna, och det blev samling och väldiga diskussioner på måndagar om vi hade varit i väg och matchat. Och vi fick höra om vi hade gjort en dålig match!

Innan vi skiljs åt vill han diskutera varför det har gått så dåligt för ÖIK i hockeyettan.

– Med det laget ska de ligga högt upp, slår han fast.

– Men det blir nog bättre nu med kanadensaren. Jag ska åka och in och titta på en match i nya arenan.

Annons