Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kalejdoskopisk mim

/
  • Gin & Tonic and passing trains bygger på en Dickensnovell som försvunnit på vägen. Kvar blir starkt visuella och skickligt mimade enskilda scener.Foto: håkan luthman

En man i järnvägens tjänst. En port, en naken glödlampa, en tamburmajor. Ramesh Meyyapans ”Gin & Tonic and passing trains” är ett gästspel från Spike Theatre i Liverpool presenterad av Riksteaterns Tyst teater.

Annons

Det är en mimföreställning för hörande och döva som bygger på Charles Dickens skräcknovell The Signal-Man.

I Dickens novell nås en ensligt utplacerad järnvägsarbetare flera gånger av övernaturliga förebud om hemska olyckor. När berättaren finner honom har han återigen nåtts av varningar och väntar oroligt på nästa olycka.

Om det är den här historien man ser på scenen beror helt på hur bekant man är med Dickens novell. Man kan också se något helt annat. Och det gör jag.

En trött järnvägsarbetare kommer hem, utför vardagssysslor, får in en fågel genom fönstret, skådar stjärnor, möter änglar (eller om det är gud själv?) och djävulen.

Jag ser den komiska morgongymnastiken som mer än något annat avslöjar en rasande skicklig mimare med enorm kroppskontroll: Huvudet som inte tycks vara förbundet med den övriga kroppen över huvud taget.

De visuellt starka scenerna där Meyyapans skugga dominerar hela fonden.

Här finns också de övernaturliga tecknen, glödlampan som fladdrar och lever sitt eget liv. Tecknen som tränger sig på och får den ensamme järnvägsarbetaren att fylla på drinkglaset gång på gång. Men det är mer komik än skräck.

Om man har stora krav på att få en handling serverad från början till slut är det här fel uppsättning. Den faller isär som spegelskärvorna i ett kalejdoskop. Scenerna speglar sig i varandra men någon berättelse tar aldrig tag i mig och leder mig genom den knappa timmen.

Men föreställningen är också vacker som ett kalejdoskopiskt mönster. Lägger man kraven på en renodlad berättelse åt sidan kan man njuta ett antal starkt visuella och fysiskt skickliga scener ackompanjerade av stämningsskapande musik.

Men det där med handlingen stör mig. Och det stör mig att det stör mig.

Jag tillhör dem som anser att man inte alltid måste förstå sådär exakt vad det handlar om. Att kravet på förståelse och förmedlat syfte ofta ställer sig i vägen för upplevelsen. Som älskar den intutitiva förståelsen. När en konstupplevelse exakt motsvarar något i magen och går förbi alla förklarande ord.

Kanske tillåter jag det att störa mig eftersom jag vet att här finns ett facit. En Dickens-novell att leta rätt på. En spegel som slagits sönder och plockats ihop till ett kalejdoskop. Vackert utfört men ändå.

Mer läsning

Annons