Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kajsas krönika: Dags att flytta

Min nyss hemkomne, numera amerikaniserade, vän och jag tog en promenad häromdagen och återupplevde gamla minnen.

Annons

Steg in på biblioteket i Järpen och insåg att snart två års tid möjligen har förflutit sen vi satt i sofforna och knattrade på de kladdiga tangentborden, men att ingenting förändrats. Vi är två år äldre men känslan är densamma. Lärarnas ansikten är likadana. Böckerna står där de alltid stått. Eleverna samtalar mer eller mindre lågmält i väntan på nästa lektion.

Och det är som att ingen tid alls förflutit. Eller hur mycket som helst.

Där och då insåg jag kanske, fast tankarna har funnits ett tag, att det är dags för mig att börja röra på mig. Inte för att jag inte trivs här. Tvärtom har jag aldrig varit så lycklig i norr som jag är nu. Jag har lärt mig uppskatta lugnet. Tempot. Bristen på vissa saker och överflödet av andra.

Och just därför att jag tycker om det så mycket, älskar det så innerligt, så känner jag att det är dags att testa mina klichéartade men så sant vingliga ben någon annanstans. För jag vill ha just den känslan för norr när jag försvinner. Spara tanken på hur vackert det är här en iskall januarimorgon. Komma ihåg nätter då vi aldrig slutade dansa och skratta på Bygget. Lata vårdagar när jag inte kunde önska mig annat än just silhuetten av fjällvärlden i fjärran och en oändlig, blå himmel ovanför mitt huvud. De bilderna vill jag ha fastetsade på näthinnan när jag blundar och tänker på norr när jag är någon helt annanstans. För då kan jag återvända.

Nu önskar jag mig en första höst i Stockholm. Att se träden byta skepnad från grönt till flammande till kala med en stadssilhuett i bakgrunden. Vänta på snö som kanske aldrig kommer. Stressa gatorna fram mellan tusentals andra. Vara en av dem som bor trångt med utsikt mot ett annat högt hus. Så nu ska jag bara hitta mig det huset. Med en lägenhet som kanske får mig att vara klaustrofobisk ett tag. Men som jag vänjer mig vid. Som jag kan komma att älska. För detta är vad jag behöver i mitt liv nu. En lägenhet med fönster mot en cementerad gata där trafiken aldrig tystnar. Grannar som jag kan höra genom väggarna om jag lyssnar noga.

Kanske blir det ett år, ett halvår eller resten av mitt liv. Det är ingenting jag vare sig vet eller behöver veta ännu.

Om planerna går som de ska så sitter jag och min bästa vän just när sommaren går över i höst med en hög med studielitteratur i fönsterbrädet och en bubblande känsla i bröstet.

Kanske blir jag inte direkt journalist på DN eller en ny Elin Kling. Men vågar man inte satsa så vet man heller aldrig om man kanske skulle kunna lyckas. Så jag ser fram emot att våga försöka.

Och känns det så himla fel så vet jag att norr alltid finns kvar och kan svepa in mig i sin trygga doft av gran, nyfallen snö och en tystnad som går att ta på. Med den tryggheten i ryggen kan jag satsa allt och lite till.

 

Mer läsning

Annons