Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jul i lagom dos

Annons

Jaha ja. Så var decembermånaden här. Och med den julen. Jag gillar jul i lagom dos. Typ en dag eller så. Eller så här – på själva julafton brukar det oftast infinna sig något slags julkänsla i min kropp. Jag går omkring och hummar och tycker att det är ju härligt med utsmyckade barrträd inomhus, överdekorerade rum och julmat. Det är till och med så att jag på julafton tycker att ischoklad är gott. De andra 364 dagarna på året anser jag att ischoklad är ett vedervärdigt inslag i godisvärlden. Men som sagt, den 24:e december tar jag loss små runda chokladbitar från färglada staniolformar och mumsar i mig med ett glatt humör.

Jag har dock gift mig med en julfetischist av guds nåde. Hon trycker i sig så mycket jul i december att det sipprar glögg ur porerna på henne. Från och med den 1:a december varje år har vårt hem alltid förvandlats till något som Ernst Kirchsteiger skulle kunna varit stolt över. Det är stjärnor i varje rum, blomsterdekorationer, ljus, nötter, mossa och annat krafs. Vanligtvis brukar min kropp reagera med eksem, andningssvårigheter och en lätt molande huvudvärk.

K är en sån som brukar skriva önskelistor i september. Långa önskelistor. I början av vårt förhållande klippte hon ut bilder på allt och satte ihop. Som ett barn. Men de senaste åren har hon övergått till att bli digital och skickar ett mail med länkar till koftor, böcker, smycken, ljusstakar och annat som jag egentligen anser att hon har tillräckligt av. Ofta önskar hon sig också den fånigaste saken som finns. Dyra doftljus. Vet ni vad ett doftljus kan kosta? Vissa exklusiva märken tar ut priser som man skulle få ett bättre radhus i Bräcke för. Barockt!

Så brukar det vara. Men i år har nåt skett. Vår dotter har nu uppnått den respektabla åldern tre år och nio månader. Och som alla vet är det i den åldern man enligt svenska normer, och troligtvis även Socialstyrelsen, är mogen att införlivas i begreppet julhets.

Det är i den åldern det åligger föräldrar att försöka överföra all kunskap om vad december månad och framförallt själva julhelgen innebär. Och utav någon outgrundlig anledning har jag tagit på mig detta. När vi är ute och åker bil pekar jag vilt på varenda ljusbeklädd gran eller led-utsmyckad fasad vi ser. Jag tänder ljus med en pyromansk frenesi. Jag trycker ned henne i soffan när julkalendern på SVT börjar och förklarar att nu blir det roligt, bra och juligt. Jag har köpt kilovis med saffran. Jag har likt en galen Clark Griswold hängt upp ljusslingor inomhus och utomhus. Och jag har till och med köpt en blomma. En julstjärna. Jag köpte den största butiken hade. Vi kan säga att det är en håll-käften-julstjärna. Så stor är den.

Men det märkliga med detta är att i år har K inte brytt sig så mycket om julen. Hon har knappt pyntat och jag har än inte sett röken av en önskelista.

Det är kanske så att det bara kan finnas en julgalning i varje relation. Och i år är den platsen min.

Nu ska jag koka knäck och göra smällkarameller. Och kanske mumsa i mig lite ischoklad. Gott. Och God jul!