Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Journalister rannsaka er själva

Annons

Här i dagarna efter valet har vi fått höra politiker, statsvetare och åsiktsjournalister lägga fram det dom anser är svaret på frågan "varför fick SD ännu fler röster i det här valet?". Politiker och människor som arbetar inom massmedia har mer pengar och/eller makt än de flesta andra i samhället, och dom ägnar sin tid att förklara varför felet ligger hos någon annan. Två av tre statsmakter som inte kan enas om vems fel det är, alltmedan Åkesson fnissar i ett hörn. Han behöver inte svara på några frågor. Därför går min kritik ut till massmedia, den tredje statsmakten, den "granskande" makten. Varför citationstecknen? Är det verkligen granskning man håller på med?

Av alla möjliga förklaringar som massmedia ger till frågan om SD: s popularitet (ökade klassklyftor, europeisk nationalistisk våg, fattigdom, ökade konflikter i världen, osv.), så landar man sällan i sitt eget ansvar. Massmedia är sällan självkritisk, och när den är det så skriver man än mer sällan om det i tidningen. 

När man valt att inte tala med Åkesson och hans väljare så har man också skapat en grupp människor som inte kan uttrycka sig, som inte kan ställa frågor och göra sig hörda. Dessa människor blir då ännu mer upprörda än de tidigare var, och rösten faller till slut på SD. Dessa människor ska inte ses som rasister, de är systemkritiker. Inte på så sätt att de är kritiska mot "invandringssystemet", utan på så sätt att de är kritiker till vårt politiska system och den granskande makt (massmedia) som ska tjäna dom och ge dem en röst.

En annan effekt av massmedias smått dogmatiska, tysta behandling, är den vänsterextremism som blossat upp i Sverige. Jag menar inte den vi sett i demonstrationståg och liknande, utan den vardagliga vänsterextremism som får oss att sky människor med andra åsikter, istället för att ta en debatt som egentligen är väldigt enkel. Ytterligare exempel på denna vardagliga mot-extremism är hur vi godtroget har accepterat att anonymitet numera är något fult, inte någon som ger frihet, samt att vi nu har några som kallar sig Researchgruppen (f.d. kriminella och medlemmar i AFA) som söker upp människor baserat på åsikter dom uttryckt. 

Som någon som kan beskrivas som s.k. "vänsterperson", "humanist", "multikulti", "kulturmarxist" eller liknande tillmäle, så inser man snart att man befinner sig i ett politiskt läger som anser sig vara för moraliskt korrekt för att behöva argumentera för sin sak; som anser att "vissa människor" inte ska få säga "vissa saker", att det är rätt (och kanske . rättfärdigat) att söka upp personer med specifika åsikter, för att hänga ut dem; att det är bättre att inte ta debatten, för tänk om man förlorar. 

"Den tredje statsmakten bedriver i dag väldigt lite granskning. Man bedriver kampanjer". Man utrotar saker man inte vill diskutera, och man tjatar om saker man vill förändra.

Jag hoppas att föregående citat är en överdrift, men tänk på att många människor i dag pratar på detta sättet. Om er. Om massmedia. Att många människor i dag har den uppfattningen gör den inte till verklighet, men effekterna för det politiska systemet blir ändå som om att det vore verklighet.

Resultatet är fortfarande uppgivenhet och ilska, för att man inte får bli hörd som alla andra får bli hörda.  

I allt detta är det lätt att tro att man är Sverigedemokrat, när man egentligen bara är systemkritiker, kritisk till vårt politiska system, kritisk till politiker som inte tar ansvar och kritisk till media som tar alltför stort sådant. 

Niklas Lidbom (V)

Statsvetare

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel