Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Johannes Bah Kuhnke gör turist på hemmaplan

/

Han har just lämnat familjen, Alice Bah Kuhnke och de tre döttrarna, på flyget när han svänger in på Stocke titts parkering.

På andra sidan Storsjön de blåvita Oviksfjällen – "mina fjäll" som Johannes Bah Kuhnke kallar dem.

Annons

Han körde bil upp i början av maj: 

– Jag tycker om att köra bil så, åka inlandsvägen. Sakta ser man hur landskapet förändras, jag älskar att komma hem till Jämtland, gräset är grönare här, det är saftigare, luften är ... jag är väldigt hembygdsromantisk, säger han och ler stort.

Det är söndag, vilodag, veckans enda. Arbetsdagarna är långa på Copperhill i Åre där inomhusscenerna till Ruben Östlunds nya film "Turist" filmas under maj månad. När utomhusscenerna spelades in i Alperna tidigare i vår styrdes teamet av snö, sol, vind och liftarnas öppettider. I Åre har filmteamet hela hotellet för sig själva:

– Nu handlar det om vad som händer i huvudet på skådespelarna, förut var det ju bara det de gjorde. Då var det fysiskt ansträngande, nu är det mer psykiskt ansträngande. 

När arbetsdagen, som börjar åtta, är slut någonstans mellan sex och åtta på kvällen är han slutkörd – men det är en kul form av slutkördhet:

– Det är det som är kul med Ruben, han vill ju inte att vi ska vara duktiga, det händer ju någonting när man släpper garden, man mer eller mindre är sin roll.

Ruben Östlund har nått stora framgångar med sina både hyllade och omdiskuterade filmer – senast "Play" 2011. Den uttalade målsättningen med "Turist", som har premiär 2014, är att minska alpturismen, höja skilsmässostatistiken och göra den mest spektakulära lavinscenen i filmhistorien. 

Johannes spelar en av huvudrollerna, en pappa i en familj på alpsemester. På skiddag två utlöses en lavin:

– Alla säger "åh vad fantastiskt, titta" och tar upp sina filmkameror, men helt plötsligt vräker det in snö över cafeet och min karaktär springer därifrån i panik medan frun gömmer sig med barnen under bordet. 

Men det är bara snörök och allt är över på några sekunder. Han återvänder till bordet och försöker släta över sin flykt, men kärnfamiljen har fått sig en törn. Det är den typ av välmående medelklass som har TV4:s "Solsidan" som skrattspegel och utgör norm i samhället.

– Vi har inte haft några krig, inga stora katastrofer. Vad är det som händer när vi får vara med om en prövning? 

En av utgångspunkterna är hur katastroföverlevande mår, de hyllas som hjältar men mår dåligt psykiskt.

– De som överlever är ofta män och det är kanske inte bara för att de är fysiskt starkare utan också för att de kanske har en annan instinkt att rädda sig själva. 

Familjer blir ofta karikatyrer i svensk film tycker han, tokroliga eller gulliga.

– Vi jobbar mer på att visa hur det verkligen är: "du är för fan fem minuter sen, du är åtta år, skärp dig!" Det som är en familj, det är skitslitigt.

Lyhörd och noggrann. De egna erfarenheterna hjälper till för att sätta sig in i rollen. 

– När jag fick mitt första barn och gick i skogen med henne utan bärsele tänkte jag vad händer om jag ramlar nu?

– Skulle jag rädda mig själv eller skydda henne?

Han gick in i filminspelningen efter åtta månaders pappaledighet med yngsta dottern. En castare ringde upp honom, han fick träffa Ruben Östlund direkt.

– Vi hade ett enormt kul samtal och satt bara och pratade i två timmar.

Hur är han som regissör?

– Förutom att jag tycker att han är en av Sveriges just nu intressantaste regissörer så är han väldigt precis och noggrann med en stor lyhördhet för skådespeleri. Varje bild är som ett konstverk som han tar tillsammans med fotografen Fredrik Wenzel.

Östlund jobbar med hela tagningar:

– Det är det man triggas av, det är långa scener, minimum tre minuter men kan sträcka sig upp till åtta, tio minuter.  

Varje scen tas kanske 40 gånger – en siffra som för de flesta filminspelningar ligger på runt tio. Den tidigare skidfilmaren strävar efter samma perfektion i skådespeleriet som i det perfekta skidhoppet. 

– Det är så jävla lyxigt att ha tid. Hur många gånger har man inte åkt från en inspelning och tänkt att det här kunde ha blivit bättre? 

Fredagsmys med Bach. Några regndroppar kommer och vi lämnar utsikten över Oviksfjällen utomhus. Det är där i fjällens närhet som familjens stuga finns, ett gammalt soldattorp i Gisselåsen. Avsides så att man kan gå ut naken på tomten om man vill.

Hans mamma Vivianna, som gick bort för några år sedan, kommer därifrån. När hon utbildade sig till lärare i religion, latin och tyska ingick praktik i Tyskland. Några konstnärer smyckade ut en kyrka i närheten av den familj hon jobbade i.

– En av de konstnärerna var min pappa, så träffades de. Han var hemmafar så jag gick inte på dagis till dess att han dog när jag var fem år.

Pappa ordnade fredagsmys med klassisk musik för de tre barnen hemma i Strömsund:

– Vi hade alla andra 70-talsattribut som Pommac och varma smörgåsar och satt där vid stereon och lyssnade på Bach.

På gymnasiet valde han musikestetisk linje men med teater som tillval och spelade också med i amatörteatergruppen Teaterpiraterna. När kompisen Filip Gustafsson, nu nyhetschef på Radio Jämtland, skulle söka teaterlinjen på skånska Fridhems folkhögskola hängde Johannes med – och kom in. En vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor-kris fick honom att bestämma sig för skådespelare, ett yrke som går att åldras i. Andra året han sökte Malmö teaterhögskola kom han in.

– Det finns en massa myter om teaterhögskolan, att man inte kan bli antagen om det inte är det enda man vill i hela världen. Så när jag kom in i Malmö tänkte jag: okej, nu kommer de snart att avslöja att jag inte tänker så. 

Musiken har följt med till teaterscenen. Om punkmusikalen "Hedwig and the angry inch" där han gjorde huvudrollen som dragqueen skrev Svenska Dagbladet: "Johannes Bah Kuhnke gör ett imponerande maratonlopp på höga klackar. Han behärskar scenen från första minuten, värdig, vädjande, uttrycksfull, grotesk och allvarlig. I "De tre musketörerna"g av erfarenheten att komma från "Flata" till storstan. Två musikaliska roller som ledde till att han för två år sedan tävlade i Melodifestivalen – lite oväntat för någon med rötterna i punk och garagerock. Hans filosofi är att förverkliga idéer så fort som möjligt, annars ligger de i vägen för de nya. 

Har du någon drömroll?

– Jag har fått göra så många drömroller. Men jag skulle vilja vara med i nån Thomas Ostermeier-pjäs, (framstående tysk regissör, reds. anm.) jag kan vara statist, det spelar ingen roll, jag tycker han är så bra.

Telefonen piper till. Det är inspelningsledaren.

– Ja, Johannes?

Det blir ingen utflykt till mammas kille i Strömsund eller stugan i Gisselåsen i dag. Han ska tillbaka till Copperhill där bråken i den pressade kärnfamiljen utspelar sig i korridorerna – så att barnen inte ska bli oroliga.

Mer läsning

Annons