Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jenny Wennberg: Sjukvården vet inte hur ett friskt underliv ser ut

Annons

Sedan 1973 har antalet kejsarsnitt tredubblats i Sverige. 2017 utgjordes 17,3 procent av alla förlossningar av kejsarsnitt. Det är kanske inte så konstigt eftersom man inom svensk sjukvård 2019 fortfarande inte är helt säker på hur ett friskt underliv ser ut på en kvinna.

Eftersom kunskaperna är för svaga ska det nu genomföras en studie vid Karolinska Institutet i Stockholm. Den första i sitt slag någonsin i världen. Det medicinska ointresset för kvinnor är onekligen ganska stort om det 2019 fortfarande inte har konstaterats inom vården hur ett friskt underliv ser ut.

Kvinnor som är rädda för att att föda barn vaginalt kallas inom vården för "förlossningsrädda". Att vara rädd för att föda ett barn vaginalt beskrivs ofta som något i det närmsta onaturligt inom vården i media. Givet vad vi vet om de vaginala förlossningarna är det dock snarare konstigt att inte fler är rädda. För inom sjukvården finns kunskapsluckor och brist på riktlinjer för hur förlossningsskador egentligen skall hanteras.

Vaginala förlossningar är riskfyllda, kan leda till svåra skador för kvinnan som ger livslånga men och är långt ifrån den "naturliga" process som den så gärna utmålas som av förlossningsläkare och barnmorskor.

Uppstår skador vid förlossning i form av bristningar finns inga nationella riktlinjer för hur dessa ska lagas. Barnmorskestudenter på Karolinska institutet som varit ute på praktik svarade exempelvis i en studie för några år sedan att barnmorskor "lagar bristningar lite som de tycker blir bäst själva".

De brister som finns är resultatet av en sjukvård som inte tar kvinnor på allvar.

Sjukvårdskrisen syns dock också tydligt i kvinnors krav på att få föda barn genom planerat kejsarsnitt. Inte minst när vi tittar på vilka skälen är. De två vanligaste skälen är nämligen att tidigare vaginal förlossning lett till svåra förlossningsskador och det andra är en rädsla för att vid förlossningen hänvisas till annat sjukhus.

Naturlighetsnormen som omgärdar förlossningarna i Sverige riskerar få långt svårare konsekvenser än de redan mycket allvarliga skadorna som förekommer.

Det vet Rashas familj allt för väl. Rasha dog 33 år gammal på Örebro sjukhus därför att hon inte, trots att hon vädjade, fick genomföra ett kejsarsnitt. Istället berättar hennes familj i Aftonbladet om hur sjukvården minsann tyckte att hon först skulle "pröva" att föda vaginalt. Rasha hade redan fött ett barn, förlossningen blev mycket svår och av läkarna i Syrien fick hon enligt familjen besked om att hon vid en framtida graviditet inte kunde föda vaginalt igen. Det struntade dock sjukvården av allt att döma i.

Att sjukvården övertalar kvinnor att genomgå en medicinsk procedur som vaginal förlossning är i sig provocerande. Inom förlossnings och mödravård tycks råda en uppfattning om att kvinnor är barn som av sjukvården behöver hjälp att fatta rätt beslut. Trots att svensk sjukvård uppenbarligen inte klarar av att vare sig förebygga förlossningsskador eller reparera dem när de uppkommer.

Överläkarna som sitter i media och sjunger de "naturliga" och "normala" vaginala förlossningarnas lov är ofta, för att inte säga oftast, män. Vad de glömmer berätta är att svensk sjukvård inte fullt ut tar ansvar för de skador som uppkommer vid "naturliga" och "normala" förlossningar.

När läkare intervjuas i media om kejsarsnitt är man noggrann med att understryka hur omfattande ingreppet är, att det utgör en stor bukoperation och att det finns risk för komplikationer.

Kvinnor har genom seklen diskriminerats inom vården. Att kvinnor inte anses vara kapabla att fatta beslut om sin egen förlossning är oerhört märkligt eftersom kvinnan trots allt klarat av att fatta beslut om att föda barn, vilket innebär ett livslångt åtagande när förlossningen väl är över.

Det är svårt att inte skaka av sig tanken.

Hur hade förlossningsvården sett ut om det istället var män som födde barn?

Hade söndertrasade penisar lagats lite som den som råkade få penisen i sin hand för dagen tyckte var bäst, eller skulle det finnas nationella riktlinjer? Hade de söndertrasade manslemmarna behandlats på samma sätt som kvinnors söndertrasade underliv?

Knappast.

Annons