Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jenny Wennberg: Men vad vill Socialdemokraterna?

Trygghet. Vi har tyvärr vant oss vid att trygghet fått en borgerlig, auktoritär definition, starkt kopplad till straffrätt, snarare än sociala reformer.

En mycket välkommen antydan till förändring som kunde noteras i årets regeringsförklaring var därför också Stefan Löfvens användning av ordet "trygghet". När Löfven talade om trygghet, gjorde han det framför allt i en socialdemokratisk kontext, ifråga om äldreomsorgen, skolan och bostadsmarknaden. Det är bra, eftersom en fungerande skola och omsorg och bostadsmarknad är politiska komponenter som bygger trygghet långsiktigt i samhället. Frågor som fått för lite utrymme de senaste åren i svensk politik.

Välfärdskommission, nya servicecenter i bland annat Storuman, Torsby, Vansbro och Åsele, ett förnyat intresse för utbildning. Allt detta är del av en partiell omsvängning från Socialdemokraternas sida efter att under valrörelsen 2018 försökt sig på att nå Sverigedemokraternas väljare genom en auktoritär retorik fokuserad på migration och straffrätt.

Trots det är Socialdemokraterna allt för fast i vad som är kan göras, istället för fokuserade på vad som borde göras. I delar handlar det om det parlamentariska läget och Januariavtalets krassa verklighet, men inte bara. Varför har Socialdemokraterna exempelvis fortfarande, efter alla år av önskemål om detta från partiets gräsrötter, inte lagt fram ett löfte om en radikal tandvårdsreform? Varför har man istället nöjt sig med valfläsk i form av en familjevecka som ingen efterfrågat och som är uppenbart problematisk eftersom svenskarna behöver arbeta mer, inte mindre?

Socialdemokraterna har försökt hitta en identitet och också orientera sig i det nygamla, nationalistiskt präglade politiska landskapet. Man har pratat om sig själv som Framtidspartiet, utan att någon riktigt lyssnade eftersom man egentligen inte hade något framtidsinriktad politik att erbjuda väljarna. Man har pratat om Den svenska modellen, utan att någon riktigt lyssnade eftersom man inte hade några tydliga reformer för att stärka den svenska modellen. Man har pratat med Sverigedemokraternas väljare, här var det dock faktiskt en hel del av väljarna som lyssnade, och avfärdade Socialdemokraterna som populister på väg att förlora sin identitet.

Socialdemokraterna behöver hitta sin kärna igen.

Det är trots allt mycket behagligare att höra Stefan Löfven tala om att Sverige behöver ett förnyat utjämningssystem, än att Sverige varit naivt.