Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jenny Wennberg: Det delade Sverige - Sverigedemokraterna är det nya arbetarpartiet

Annons

Före EU-valet briserar vad som i media beskrivs som en skandal. Sverigedemokraternas första namn till EU-valet, Peter Lundgren, har tagit en kvinnlig partikamrat på brösten vid en fest. Nyheten pumpas ut över Sverige, läget analyseras i media, men att skandalen inte kommer påverka Sverigedemokraternas valresultat står klart från början. Sverigedemokraternas väljare kommer nämligen inte med självklarhet uppfatta det inträffade som en skandal.

Under valnatten visar sig detta stämma. Sverigedemokraternas väljarstöd ökar i förhållande till föregående val och partiet får ytterligare ett mandat i parlamentet. Det firar Jimmie Åkesson på en yacht i skärgårds- och höginkomsttagarkommunen Nacka tillsammans med partivänner.

Hur kan det komma sig att ett gäng studiekamrater från Lund som firar valframgångar på en yacht blivit arbetarklassens val?

Delar av Sverigedemokraternas framgångar kan härledas till synen på arbetarklassen i media. Arbetarklassen romantiseras och fördöms på samma gång. När arbetarklassens män röstar på Sverigedemokraterna passar det illa in i medelklassens romantiserade bild av arbetarklassen. Den som centrerar sig kring hårt arbetande människor som sliter ont i gruvor och industri, men som förväntas rösta vänster. Trots att de inte längre alltid gör det. I den romantiserade bilden av arbetarklassen ryms inte det faktum att många med traditionella manliga arbetaryrken är ekonomisk medelklass som äger sitt eget boende, sin bil och sommarhus.

Under dog-positionen i svensk politik Sverigedemokraterna iklätt sig är en annan delförklaring till framgångarna. Sverigedemokraterna målar skickligt upp sig som partiet som slåss mot den politiska eliten. Samma elit som det finns ett förakt mot ute i de svenska stugorna. Sverigedemokraterna inte bara representerar sina väljare, de intar samma position som sina väljare.

Viljan att smälla eliten över fingrarna, tvinga dem att lyssna, vända på maktordningen och gå från att vara i underläge till överläge är ständiga teman i Sverigedemokraternas retoriska profil. Män på landsbygden som ser sina jobb flytta till låglöneländer, som inte har utbildning nog för att enkelt kunna hitta ett nytt arbete, som ser kvinnorna flytta och de själva bli kvar och sina livsval avfärdas och hånas i media lyssnar. Det är med dem Sverigedemokraterna talar. Inte med journalisterna som fördömer Peter Lundgren och Sverigedemokraterna.

Vardagsrasismen har funnits där latent hela tiden, men det var inte förrän den fick röst genom ett parti som den blev rumsren att uttrycka.

Pojkarna som under 90-talet uttryckte rasistiska åsikter och svärmade kring organisationer som VAM har blivit vuxna. De var arga redan då. Deras livsstil utdömd av svensk, bildad medelklass redan då. Den nynazisitiska och rasistiska rörelsen som under min högstadietid hade namn som Vitt ariskt motstånd och formulerades i ord om Sverige åt svenskarna har blivit till ett riksdagsparti. Inget i utvecklingen förvånar, därför att det aldrig handlat om en utveckling. Det är så här Sverige sett ut hela tiden. Sverigedemokraterna har bara synliggjort det här Sverige genom att göra det mätbart i siffror genom valresultat.

Var var då Socialdemokraterna under dessa år?

Att Socialdemokraterna inte såg utvecklingen är uppenbart. Det var partiet alldeles för upptaget för att hinna med. Det skulle smidas politik för medelklassen och genom åren har Socialdemokraterna även visat sig vara ett parti som underskattar missnöje. Så Socialdemokraterna sa ja till EMU trots att deras väljare sa nej. Istället för att tala om välfärd talade Socialdemokraterna om butler i tunnelbanan och skrev en politisk agenda för den urbana medelklassen, för de som inte behöver politisk intervention i vardagen för att hålla sig flytande. Samtidigt blev det allt svårare att rekrytera läkare ute i landet, de ekonomiska klyftorna växte och skolorna delades upp i A- och B-lag. Polariseringen har i Sverige skett på flera fronter, och det är också den som bär Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna är inte ett parti för arbetarklassen. Det är inte heller därför man röstar på Sverigedemokraterna. Man röstar på Sverigedemokraterna därför att man är emot invandring, det visar alla undersökningar rörande partiets väljare. Viktigaste frågan är för Sverigedemokraternas väljare invandringen. Det betyder också att det inte går att förklara bort deras väljarstöd med siffror och peka på deras budgetmotioner och utropa att Sverigedemokraternas politik är arbetarfientlig.

Men det är precis vad den svenska vänstern ägnat stor möda åt att försöka sig på.

Sverigedemokraterna har rönt störst framgångar bland arbetarmän och företagare under senare år. Män röstar i högre utsträckning konservativt än kvinnor, delar av detta handlar om förhållandet till välfärden. Kvinnor både arbetar inom och är beroende av välfärdstjänster som exempelvis äldreomsorgen i högre utsträckning än män. Beroende, därför att äldreomsorgen exempelvis innebär färre timmar anhörigvård.

Arbetarklassen definieras inte idag av männen i industrin. Den definieras istället av kvinnorna i välfärdsyrken, timvikarierna, de sms-anställda, människorna som precis kommit in på arbetsmarknaden. Det är deras arbetsvillkor som är usla och deras löner som är låga. De är de som sliter och fortfarande röstar rött.

Trots det fortsätter Socialdemokraterna bygga en politik formad efter tanken om arbetarklassen som mannen i industrin. Det är honom man saknar och försöker locka tillbaka, det är honom man försöker blidka med bland annat omsvängningen till en restriktiv migrationspolitisk linje.

Så visst är Sverigedemokraterna det nya arbetarpartiet, om vi håller fast vid definitionen av arbetarklassen som en man som arbetar inom industrin.

Men det är inte han som behöver socialdemokratin mest idag och det är inte heller han som politiken borde byggas för.

Vad som räddar oss från Sverigedemokraterna är kvinnorna. De som Socialdemokraterna tar för givet alltid ska rösta på dem, trots välfärdssvek och skattesänkningar för de rikaste.

Den som tas för given ger dock för eller senare upp och går vidare.

Ett långt viktigare löfte än en restriktiv migrationspolitik är därför det om en välfärd så robust och så jämnt fördelad över landet att den håller för såväl vår åldrande befolkning som vår solidaritet.