Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjömannen Leif känner alltid suget från havet

/
  • ”Det ringer fortfarande rederier och vill att jag ska arbeta. Förra sommaren arbetade jag på en turistbåt i Söderhamn”, säger Leif Mattsson. jonas ottosson
  • Tatuering hör till när man varit till sjöss. Leifs tatuering föreställer en solnedgång med ett segel, ett ankare och en flagga.

På 1960-talet arbetade han som sjöman på lastfartyg som tog sig över världshaven. Kärleken till vattnet består. Än i dag ger sig Leif Mattsson, 67, ut till sjöss och arbetar på mindre båtar.

Annons

För Leif Mattsson föll det sig rätt naturligt att han skulle arbeta ute till sjöss. Hans far var sjökapten.

Redan i ung ålder hade han fått känna på hur det var att vistas på en båt.

Som 20-åring bestämde sig Leif Mattsson för att söka arbete på ett fartyg.

För komma in på sjöbefälsskolan i Härnösand krävdes det att vara ute till sjöss i minst ett år och 1961 startar Leifs liv som sjöman.

– Första fartyget som jag var på var ett lastfartyg. Vi fraktade pappersbalar till England. Jag tror vi lastade på 15 ställen. Besättningen var på 15 man och jag kommer ihåg att fartyget hette SS Gudrun, säger Mattsson och sneglar ut genom fönstret.

Vissa gånger var det jobbigt ombord. På Nordsjön kunde det vara 20 grader kallt och vindstorm.

– Det var hårt arbete som gällde. Äta och sova.

Något år senare var det dags för nästa uppdrag och äventyr. Då fick Leif Mattsson arbete på ett lastfartyg som åkte från Göteborg, genom Panamakanalen, och vidare till slutstationen Vancouver i Kanada. Resan tog tre månader. En rutt som Leif gjorde fyra gånger.

För LT erkänner Leif att det var äventyrslusten som lockade ut honom på haven.

– Det var under kalla krigets dagar. Vi visste knappt vad det var i vissa lådor. Båten kunde också byggas om till krigsbåt. Bland annat kunde man flytta lyftkranarna och ersätta dem med kanoner.

Efter det hamnade Leif på en båt som gick från Sverige till Sydamerika och sedan vidare till Grekland.

Det var ett kylfartyg som fraktade mat.

– Fram till att jag var 26 år tog arbete på fartygen. Det var många i Strömsund som var ute på haven. Man lärde sig mycket, man fick ta hänsyn till andra och kamratskapen var god. Uppförde man sig inte fick man stryk.

Mellan 1974 och 1982 arbetade Leif längs Ströms Vattudal med att flotta timmer.

Långt borta från världshaven – men ändå ett stimulerande arbete om du frågar sjömannen Leif Mattsson.

– Jag ångrar ingenting, jag har haft ett bra liv. I dag saknas det ju sjöfolk, det har Sjöfartsförbundet och Sjöbefälsföreningen gått ut och sagt i media. Det ringer fortfarande rederier och vill att jag ska arbeta. Förra sommaren arbetade jag på en turistbåt i Söderhamn. I sommar har jag lovat familjen att jag inte ska ta på mig något jobb, säger Leif.

– Det sitter i blodet, suget efter vattnet kommer alltid att finnas där.

Leif Mattsson säger att han har en kompis, som är 75 år, och arbetar på ett forskningsfartyg i Svalbard.

– Han vill att jag ska komma dit och arbeta, men det har jag sagt nej till.

Till sist, har du någon drömresa?

– Ja, det skulle vara att få åka längs Sydamerikas östra sida en gång till. Visst hade det varit kul att kunna jämföra med det jag såg på 60-talet.

Mer läsning

Annons