Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rör inte mitt lodjur!

Annons

Ett lodjur smyger omkring på min tomt. Och jag säger det bara: rör inte mitt lodjur! Jag har inte sett det skygga djuret med egna ögon men spåren talar sitt tydliga språk. För ett par veckor sedan tog lon ett rådjur och släpade det över gården och in i skogen, det som blev kvar efter kalaset stuvades säkert in under någon yvig gran med snöhuva.

Jag är varken blodtörstig eller blödig av mig men hade gärna velat se det smidiga kattdjuret i full aktion, två kraftiga bett i rådjurets nacke och därefter den utdragna kampen mellan liv och död. Sådana är naturens lagar, bara människans är grymmare.

Under de senaste sömnlösa nätternas ilskna stormar har jag med täcket över axlarna tålmodigt stått vid fönstret i det becksvarta rummet. Mitt hopp är att i ytterlampans sken få se en skymt av det stora kattdjuret. Men icke…Jag beundrar lodjurets försiktighet och integritet. Det är annat än sparvar som kommer bara man strör lite brödsmulor eller hirsfrön på fönsterkanten. I naturen måste det finnas plats för både gråsparv och lodjur.

I hela mitt liv har jag sett ett lodjur i naturen en enda gång. Inför den synen kände jag tacksamhet och förlägenhet. Rädslan och den skygga ömheten stod lon för.

Jag har både hundar och katt och fascineras dagligen av djurens olika psykologier. Det stämmer verkligen att hundar har herrar medan katter har betjänter. Katter går alltid sin egen väg. Inget, säger cirkusfolk, är så svårt att dressera som katter.

Lodjuret är vår enda vilda katt. Just för att lon är så skygg ger det extra bränsle åt fantasi och mytbildning. Som med vargen. Den nyligen avslutade vargjakten i vårt land var ett trist bottennapp. Under vargjakten uppträdde Sveriges miljöminister Andreas Carlgren och jägarna i linje med Libyens Gaddafi och hans lojala soldater, alla struntar totalt i den starka internationella kritiken. Ska nu samma elände upprepas med lojakten?

Lodjuret, gaupa på jämtländska och norska, var vid mitten av 1920-talet nästan helt utrotad i Sverige. År 1928 blev lon fridlyst och först på 1950-talet hade stammen återhämtat sig. Framför allt är det rennäringen - igen, suckas från vissa håll - som önskar hålla lostammen extremt lågt.

Finns då någon klok person som vågar föra det skygga lodjurets talan? Jo: Berta Magnusson, vår främsta Jämtlandspoet som Carl-Göran Ekerwald kallat henne. Som ingen annan svensk skald har Berta Magnusson i diktsamlingarna Gaupa (1991) och Gaupa Tvo (2000) mutat in lon som en metafor för sin civilisationskritik. För henne är den smidiga, skygga och stora katten en förbindelselänk mellan civilisationer, kulturer och generationer tonåringar och lon har det gemensamt att de vänder på dygnet. För den som inte är rädd för att komma i närheten av sin egen och lodjurets skygghet är Berta Magnusson en storartad läsning.

En annan författare, den största bland proletärdiktarna, är Ivar Johansson. Att han började kalla sig Lo-Johansson är ett tecken på hans storhet och unika ställning

Vi människor är lite till mans slutna, svårtillgängliga, tysta och rädda för medmänskliga kontakter. För alla oss är det lätt att känna en samhörighet med lon.

Mer läsning

Annons