Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför fick vi ingen hjälp i krisen?

/
  • Birgitta och Göran är glada för sin nya lägenhet men tycker att det är för tyst. ”På Lyransgården var det alltid folk och något som hände, det var PRO-danser och bingo. Jag gillar när det är liv och rörelse”, säger Göran.
  • ”Göran skakade som ett asplöv och var på väg att springa in i det brinnande huset flera gånger”, säger Kjell-Åke Stolt, god vän till Birgitta och Göran.

10 mars brann Lyransgården i Fåker ned till grunden. Huset har i olika sammanhang och under många år varit samlingslokal för bygdens folk. Det har också varit Birgitta och Göran Dahlströms hem i 28 år. Det tog 22 dagar innan de fick ett annat boende. Nu är de kritiska till varför inte socialtjänsten kunde hjälpa dem.

Annons

De enda de har kvar från sitt liv i Lyransgården är en liten prydnadstomte. Frågorna om hur samhällets skyddsnät egentligen ska fungera är många. Det finns många stolar att ramla mellan sådana gånger, konstaterar de.

Göran och Birgitta jobbade som vaktmästare på Lyransgården och bodde på övervåningen. Dagen då det brann var Göran ute på promenad. Han hörde sirener men tänkte inte så mycket mer på det. Men sedan närmade han sig sitt hem och såg att allt stod i lågor.

– Det var fruktansvärt jobbigt. Jag har stora minnesluckor från den dagen och även några dagar efteråt, säger Göran Dahlström.

Birgitta låg på sjukhus för att genomgå en operation, så hon var inte hemma.

LT träffar dem i deras nya bostad i Fåker, en lägenhet. Kjell-Åke Stolt, deras gode vän, är också där. Kjell-Åke bor i närheten av tomten där Lyransgården låg.

Branden har väckt många frågor hos dem alla tre. Främst vilken hjälp den som drabbas kan förvänta sig att få när man står där utan en bostad och i chocktillstånd.

Efter att Birgitta och Göran förra veckan läste i Länstidningen om Gunborg Hägglund, som blivit hemlös efter en brand i ett hyreshus i området Solberg i Östersund, började de återigen fundera på vilken hjälp som egentligen finns att få när det brunnit.

Den främsta hjälpen Göran och Birgitta har fått är från övrig familj, vänner och bybor.

Kjell-Åke fanns på plats när Lyransgården brann ned.

– Jag fick hindra Göran för att springa in i Lyransgården och hämta grejor när det brann. Du sa att du var tvungen att hämta porslin, säger Kjell-Åke och nickar mot Göran.

Göran får tårar i ögonen och Birgitta tar hans hand.

– Det var så hemskt att se allt brinna. Jag stod där och såg när gardinerna i vårt fönster ramlade ned, säger Göran.

Kjell-Åke frågade ambulanspersonal på plats om de kunde ta hand om Göran.

– Men eftersom han stod upp själv, så var det inte på deras ansvar att ta hand om honom. Då ingen fanns i den brinnande bostaden fanns ambulanspersonalen där för brandmännens skull, var svaret jag fick när jag frågade om det, säger Kjell-Åke.

Via försäkringsbolaget blev Göran erbjuden två nätter på hotell, men han var inte i sådant tillstånd att han klarade sig ensam i ett hotellrum.

– Jag var så förvirrad, säger Göran.

Han sov hos sin son och dennes familj den natten. Dagen efter branden följde hans svägerska med honom till socialtjänsten på Östersunds kommun för att få hjälp med en bostad.

– Men jag fick en lunta papper som jag skulle fylla i. Jag var inte i stånd att fylla i några papper och det var papper som handlade om att man skulle söka pengar. Min svägerska sa ”han behöver inga pengar, han behöver hjälp och någonstans att bo”, säger Göran.

– Men vi måste ha kommit precis när personalen skulle gå hem för dagen, för det var ingen som hade tid att berätta vart jag kunde vända mig för hjälp i stället, det borde man väl veta på kommunen. När det inte var pengar jag behövde hjälp med kunde de inte göra något. Det tycker jag är väldigt märkligt. Min situation kan ju inte ha varit så ovanlig, säger Göran.

Birgitta fick stanna längre på sjukhuset bara för att de inte hade något hem längre. Via personalen som tog han om henne fick Göran kontakt med en kurator och hjälp med att bearbeta det som hänt.

– Det har varit jättebra och jag är så glad för det, säger Göran.

Men de tycker det är konstigt att hjälpen kommit den vägen.

– Finns det ingen krishjälp att få annars? undrar Göran.

– Jag hade åtminstone velat bli vänligt bemött den dagen jag besökte socialtjänsten.

Det tog 22 dagar innan de kunde flytta in i ett nytt hem. Göran bodde hos sonen och hans familj fram till det.

– En vän kände någon som skulle flytta så lägenheten fick vi på det sättet. Bybor har kommit med möbler och saker, säger Birgitta.

Hon och Göran är så tacksamma.

– Alla är så snälla det är helt otroligt. Vi visste inte att vi hade så här många vänner, säger Birgitta.

Byborna hade till och med ordnat en insamling på affären, för deras skull.

Mer läsning

Annons