Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skomakaren Vincent blev vid sin läst i 46 år

/
  • För 25 år sedan började Vincents fru Ingegärd i skomakeriet. Efter det har makarna jobbat tillsammans varje dag.
  • Vincent kan konsten att vända träpliggar i munnen så att de blir lagom blöta innan de spikas fast i skorna. – Fast nu var det länge sedan jag använde pliggar, säger han.
  • Här syns hur många sulor det har tillverkats i skomakeriet senaste åren.
  • – Det värsta med att sluta är att tappa kontakten med kunderna, säger Ingegärd Eriksson.
  • Det finns mycket prylar i skomakeriet som skulle passa på ett museum. Här finns bland annat hyllrader av gamla träläster.
  • Den här skylten har följt med sedanVictors första verkstad på Rådhusgatan, 1957.
  • – Det känns hedrande att få ta över ett så anrikt företag, säger Elisabet Jansson.  Elisabet har jobbat som lärling i snart två år och siktar på mästarbrev så småningom.

Den sista juni 1963 köpte Vincent Eriksson Ansgars skomakeri i Östersund. Den sista juni 2009 jobbar han sin sista dag som skomakare, efter 46 år i yrket.

Annons

– Det känns både vemodigt och sorgligt, men samtidigt skönt att veta att verksamheten kommer att fortsätta. Vi har sökt en efterträdare i tio års tid och nu har vi äntligen funnit den rätta.

Det säger Vincent Eriksson, 78 år, samtidigt som han tar fram en ny sko för halvsulning.

– Det har varit kul att komma till jobbet på morgonen och faktiskt har ingen dag varit den andra lik fast man kan tro det. Jag sjunger medan jag jobbar och repertoaren är stor. Det ploppar hela tiden upp nya melodier i skallen. Alla kan jag inte texten på men det är melodin som är viktigast.

Innan Vincent köpte Ansgars hade han sin verkstad på Rådhusgatan 103 mellan åren 1957 och 1963.

– Jag har kunnat leva på skomakeriet under alla år och den mest lönsamma perioden var på 1970-talet då stillettklackarna var på modet. De gick hela tiden av mellan gatstenarna här i stan och jag hade hur mycket jobb som helst då.

Många tror att skor har blivit en köp- och slängvara och Vincent medger att det var mycket vanligare förr att lämna in sina skor för lagning.

– Men en del drar sig för att kasta sina favoritdojor även nu och kostar hellre på dem en ny klack eller sula. Fast jag minns att det gjordes en undersökning för 20 år sedan där det stod att svenska folket kastade 13 miljoner par skor årligen. Jag vågar inte tänka på hur många par man stoppar i soporna idag.

Vincent berättar att de vanligaste jobben är klackningar, sulningar och utlästning av små skor och stövelskaft.

Alla kunder hämtar inte igen de skor de har lämnat. Enligt bestämmelserna tar inte verkstaden ansvar för skorna efter tre månader, fast Vincent säger att det egentligen är två år.

– Men sedan skänker vi skorna till de forna öststaterna, där de mottages tacksamt.

Det verkar lite trångt i skomakeriet och på frågan om han inte funderat på att bygga ut under de 46 åren svarar Vincent att han frågade banken som äger huset om han fick slå ut en vägg mot ett garage för att få större yta.

– Men där hade bankdirektören sin bil, så det blev nobben. Då tappade jag lusten för utbyggnader, säger han.

Under de här 46 åren så har Vincent portförbjudit två kunder.

De hade varit oförskämda mot mig och de fick aldrig komma tillbaka hit. Jag hade till och med en skylt vid kassan som talade om vilka de var så att ingen annan här skulle expediera dem.

För 25 år sedan började Vincents fru Ingegärd i skomakeriet och sedan dess har makarna jobbat tillsammans. Hon kommer också att sluta jobba samtidigt som sin man.

– Det jobbigaste med att sluta efter alla år är att förlora kontakten med sina kunder. Jag kommer att sakna dem, säger hon.

Men Ansgars skomakeri kommer att fortsätta verksamheten. Det ska efterträdaren Elisabet Jansson se till.

– Jag föddes samma år som Vincent tog över skomakeriet och det känns hedrande att få ta över ett så etablerat företag, säger hon.

Elisabet har jobbat som lärling på Ansgars i snart två år och siktar på att ta både arbetsprov och gesällbrev.

– Jag tror på det här jobbet och tänker ge det en chans. Många höjer på ögonbrynen när de hör att jag jobbar som skomakare, det är ju inte det vanligaste jobbet man kan ha idag.

När Vincent började sin yrkesbana fanns det 25 skomakare i Östersund och på Frösön. Nu är det tre kvar som jobbar inom skolagningsbranschen.

– Men det är bara jag och frugan som har mästarbrev, skrattar han.

Mer läsning

Annons