Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Resan till Nicaragua gav mersmak

/
  • Lars Ericson är initiativtagaren bakom resan. Genom att resa till Nicaragua själv innan kunde han bygga upp kontakter inför den gemensamma resan. Fredrick Ström var en av dem som fick chans att följa med.
  • Louice Segemar och Linn Fridell gillade upplevelsen i Nicaragua och gör gärna något liknande igen.
  • Jenny Selberg var en av de fyra elever som följde med på resan till Nicaragua.
  • En klass på en skola med inkluderade klasser för barn med utvecklingsstörning i Matagalpa.
  • Alla åtta resenärer innan de lämnar La Dalia. Helén Engberg, Louice Segemar, Fredrick Ström, Gunilla Johansson, Mikael Löfstrand, Jenny Selberg, Linn Fridell och Lars Eriksson.
  • Barnen i värdfamiljerna dansar på avslutningsfesten i La Dalia.

För en månad sedan åkte några elever och lärare från gymnasiesärskolan på Jämtlands gymnasium till Nicaragua. En upplevelse de sent ska glömma och gärna berättar om.

Annons

Fyra elever och fyra lärare var under två marsveckor i Nicaragua. En närmast unik företeelse för gymnasiesärskolan i Östersund. Redan 2007 började läraren Lars Eriksson söka bidrag och bygga upp kontakter i landet och i år kunde själva resan bli verklighet. De elever som ville och kunde följa med har jobbat med förberedelser hela läsåret, läst på om landet och samlat in pengar och barnkläder att ta med sig. Resan är en del i ett projekt med Los Pipitos, en organisation för nicaraguanska barn och ungdomar med utvecklingsstörning. Syftet är att ge elever från de två länderna möjlighet att möta andra sociala kulturer och värderingar, upptäcka mer av solidaritet och mänsklighet. Förhoppningen är att utbytet kan fortsätta med att ungdomar från Nicaragua kommer hit nästa läsår.

– Det var ett värdegrundbaserat kulturmöte kan man säga, resan handlade mycket om just det att alla människor är lika, säger Lars Eriksson.

Igår tittade de åtta resenärerna på bilder och filmklipp från resan och berättade för LT om sina upplevelser. Goda minnen och anekdoter verkar det finnas många av.

– Lite halvkonstigt kändes det att vara där, jämfört med vad man är van vid, sammanfattar en av eleverna, Micke Löfstrand.

– Det var spännande och annorlunda. Man blir också tacksam för att vi har det så bra här, säger Jenny Selberg och berättar om hur hon fick skära lök med en bordskniv när det skulle laga köttbullar till barnen på Los Pipitos.

– Det märks stora skillnader i hela kulturen. Många av de barn som har en utvecklingstörning går inte ens i skolan, vissa börjar jobba direkt eftersom det finns så pass många okvalificerade jobb. För dem som ändå går i skolan är det väldigt ont om hjälpmedel som underlättar, säger Helen Engberg, lärare.

Förutom att besöka skolor och ordna aktiviteter med Los Pipitos gjorde de studiebesök, bland annat på en kaffeodling. Det var också på ett naturreservat ute i bushen, med vattenfall, regnskog och gigantiska träd. De insamlade barnkläderna skänktes till ett mödrahem för unga gravida, en del så unga som tolv år.

Under några dagar bodde de hos olika familjer. Något som var lärorikt, dels genom att försöka göra sig förstådd med bara ett spanskalexikon som hjälp, men framförallt för att de kom så nära familjen i deras hemmiljö, åt deras mat och såg hur de levde sina liv.

– Man kände sig verkligen välkommen, alla var trevliga och snälla. Jag skulle gärna åka dit igen, säger Jenny Selberg och får medhåll av de andra.

Standarden hemma var i regel låg, berättar eleverna. Köken var svåra att använda, duscharna var kalla och det låg skräp överallt. Sämre standard kan man dock se på olika sätt, påpekar Lars Eriksson.

– Det kanske inte är vår stil som är den rätta. Befolkningen i Nicaragua stressar sällan upp sig över saker och lever i mentaliteten "manana manana". De kanske är vi svenskar som behöver lära oss av dem.

Mer läsning

Annons