Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ner för räkning efter stroke

/
  • I våras fick Lennart Burman en hjärnblödning, så pass svår att han knappt visste vad han hette. I mellandagarna blev han schackmästare. Foto:  ULRIKA ANDERSSON

I slutet av mars fick Lennart Burman från Östersund en hjärnblödning och kom knappt ihåg vad han hette. I mellandagarna blev han schackmästare, då han vann schacktävlingen Jämtcupen.

Annons

Han kommer till redaktionen direkt från tandläkaren, lite röd om kinderna på grund av kylan men som vanligt leende.

Det spelar ingen roll vilka prövningar denne man tvingas gå igenom, han gör det med ett gott humör och en positiv syn på livet.

Han skulle kunna beskrivas som en kinesisk docka, ni vet en sådan som man puttar omkull och som genast reser sig igen.

– Jag är inte den typen som går omkring och funderar, säger han. Jag siktar in mig på det som är trevligt och gör det bästa av situationen. Det blir inte bättre av att man hänger läpp.

Allt började i slutet av mars då Lennart Burman som bäst höll på att planera en resa till Österrike för att spela schack.

– Det var natten mot en torsdag och jag skulle skriva ett mejl till en kompis, men det blev bara fel hur jag än försökte, säger han. Jag gick och lade mig och sov till morgonen, när jag då skulle läsa LT gick det inte. Jag fattade inte vad det stod ändå försökte jag traggla mig igenom en artikel.

När det var lika illa på fredagen pratade han med en kompis som sa till honom att kontakta sjukhuset.

– En taxi hämtade mig och jag fick träffa en läkare på akuten. Hon bad mig skriva namn och personnummer på ett papper, men det gick inte alls. Det blev röntgen och då konstaterades att jag hade en blödning på hjärnan.

Resan till Österrike blev förstås inställd. Han blev i stället inlagd på sjukhuset och där kunde han knappt tala om vare sig vad han hette eller när han var född. Han fick inte fram orden.

Han blev kvar på sjukhuset en dryg vecka och i mitten av april blev det dags för rehabilitering på Remonthagen.

– Men jag kände mig som en lyxlirare jämfört med många andra som hade det mycket värre, säger han

Han fick öva på att skriva, läsa och räkna. Att räkna var svårast, minns han, där han satt med årskurs etts räknebok.

– Jag fick övningar av typ 9 dividerat med 3, det gick bara inte att räkna ut, säger han med pliriga ögon och det Burmanska leendet på läpparna. Jag var skeptisk till hur detta skulle gå, men personalen verkade veta vad de höll på med.

I mitten av maj blev han utskriven och det kändes helt ok, han läste men inte särskilt bra. Men övningarna gick framåt.

Däremot fanns schackkunnandet kvar hela tiden. Han besökte sjukhusbiblioteket under sin tid där och hittade ett schackspel och han tror att han hade kunnat spela.

Den första riktiga schacktävlingen han deltog i efter sjuktiden var i Trondheim i augusti och det gick bra, han spelade oavgjort i sitt parti.

– Om man ser hjärnan som en dator var min hårddisk intakt medan arbetsminnet försvann, säger han och upplever detta som tur i oturen.

Men när han skulle plocka fram datorn när han var hemma blev det inte riktigt som han tänkt.

– Vilket helvete det var innan jag kom på alla password, jag hade alla i huvudet och där hittade jag dem också till slut, skrattar han och säger samtidigt att han inte lärt sig ett dugg av den historien eftersom han fortfarande inte har skrivit upp dem någonstans.

Detta trots att han vet att risken finns att man kan få en hjärnblödning till när man har haft en.

Det enda trista, han minns just nu, var att han inte fick köra bil på sex månader.

Men detta är inte den första smällen som drabbat Lennart Burman. Året är 1992 och han fick jätteont i en fot. Det höll i sig några dagar så han ringde sjukvårdsrådgivningen.

– De trodde att jag kanske hade blivit biten av en insekt, och det köpte jag, säger han. På den tiden cyklade jag överallt, men när jag en dag blev tvungen att gå upptäckte jag att jag bara orkade hundra meter. Jag hade fått fönstertittarsjuka, alltså en propp i en artär – men jag hade inte ont.

Men till sist hade han ingen puls i foten, det var stopp i ljumsken och han åkte till sjukhuset. Han fick tid för operation den 28 september.

– Det var min 50-årsdag så de fick allt skjuta upp operationen några dygn, säger han. De skulle då göra en bypassoperation. De provade först att göra ett enklare ingrepp genom att plocka ut propparna, men det blev inte bättre. Sedan gjordes ändå bypassoperationen, men det var mer en panikåtgärd – de försökte helt enkelt rädda benet.

Men försöket var förgäves, Lennart Burman hade fått kallbrand och benet amputerades vid knäet.

– Då hade jag ont, det hjälpte inte med morfin mot smärtorna utan jag fick ryggmärgsbedövning, säger han. Efter operationen vägrade jag att äta, vad de än ställde fram gick det inte. Men så kom en läkare som förstod varför och gav mig blodplasma och sedan återfick jag aptiten.

Sedan började rehabilitering och träning med benprotes. Men han fick nya proppar, den här gången i lungan och då upptäcktes även att han hade en tumör på ryggraden.

Proverna visade att det var en malign tumör. Alltså cancer!

Efter ett halvår började ryggen att värka och samtidigt tillstötte förlamningar och känselbortfall. Det gick så långt att han tappade känseln från naveln och neråt, trots att alla prover var bra.

Han skickades därför till Umeå där han blev strålad efter två veckors undersökningar. Samtidigt hade han fått veta sin diagnos; det var en blodcancer som heter myelom.

– Det var inte kul alls, säger han, jag trodde skallen blåstes ut. Jag ville inte fråga hur länge jag skulle leva men hittade en läkarbok på biblioteket som sa om myelom ”att man har högst tre år kvar att leva när det gått så långt att det går att ställa en diagnos”.”.

När han senare frågade läkaren sa denne att han inte skulle uttrycka sig på det sättet. Men om tumören fanns på bara satt ett ställe och det stället strålades var överlevnadschansen större, fast nu hade de hittat en tumör i pannan också.

– Kan du tänka dig, den tumören visade sig vara skit på linsen, jag hade ingen tumör i pannan. I dag är jag friskförklarad från cancern.

Nu är det schack som gäller. Schackförbundet har startat en drive för att lära årskurs 4-elever i hela landet att spela schack och Burman ska resa till 38 av länets skolor för att intressera dem för spelet.

I mars blir det kommuntävlingar som mynnar ut i en länsfinal under april. Sedan hoppas han på ett blomstrande schacklän.

Lennart Burman har arbetat på LT i 50 år, han började 1957 som springpojke, 1959 blev han grafiker och 1990 redigerade. 2008 pensionerade han sig men har gjort några inhopp vid redigeringsbordet.

Ner för räkning efter stroke – kom igen som mästare

Mer läsning

Annons