Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Moa vill arbeta med människor

/
  • ”I dag kan jag faktiskt känna glädje och skratta igen”, säger Moa Hörnberg.Foto: Anita Näsberg
  • Moa Hörnberg har sedan fyra år tillbaka fått diagnosen manodepressiv. Nu vill hon komma i kontakt med andra som har samma diagnos.Foto: Anita Näsberg

För fyra år sedan fick 31-åriga Moa Hörnberg diagnosen manodepressiv, en kronisk, psykisk sjukdom. I dag mår hon ganska bra och vill ordna en träffpunkt för andra med samma diagnos.

Annons

LT träffar Moa Hörnberg i hennes och maken Johans radhus i Torvalla, strax utanför Östersund.

Här trivs hon, det märks och hon har också fått livslusten tillbaka.

– Som barn var mitt liv i kaos, jag var aggressiv och uppkäftig mot allt och alla, säger hon. Jag gjorde allt tvärs emot vad alla sa.

Hon hade tufft under hela skoltiden och hade endast några få vänner eftersom hon hela tiden blev osams med folk.

– Jag gick träteknisk linje på gymnasiet och har 14 IG, icke godkänt, i slutbetyget. Men i de praktiska ämnena lyckades jag ganska bra.

Hon tycker att hon hela tiden har varit ensam, ingen har förstått hur hon faktiskt har mått. Sedan 10-års ålder har hon gått hos psykolog. Hon sågs som en allmänt stökig unge.

Hon är uppväxt i Oviken och hon tror att de kanske inte hade så stor kunskap om stökiga barn, om ADHD som hon senare fick som diagnos.

– Jag har i varje fall lärt mig att prata, att försöka sätta ord på mina känslor, säger hon. Men det skulle dröja tills jag fyllde 22 år innan jag fick diagnosen ADHD.

– Det kändes jättebra att få en diagnos och jag började föreläsa ute på skolor samtidigt som jag arbetade som ungdomsledare, under två år, med ungdomar som hade en neuropsykologisk sjukdom.

Men då hamnade hon i en manisk period, hon blev väldigt sjuk i flera månader och allt gick åt skogen.

– Jag förstörde praktiskt taget allt, min relation, jag drack mycket, hörde röster och var självmordsbenägen. Jag lades in på sjukhuset där de ökade dosen av min medicin kraftigt.

Hon hade nu ätit starka mediciner i åtta år, även när hon började må bra och hon säger att detta har stoppat hennes känsloliv.

– Jag kunde varken skratta eller gråta. Nu fick jag diagnosen manodepressiv, jag fick även veta att det är vanligt att kvinnor som har ADHD utvecklar manodepressivitet i vuxen ålder.

– Men, fortsätter hon, får man hjälp med sin ADHD som barn kan det växa bort.

Ingen, allra minst Moa Hörnberg själv, trodde att hon skulle leva längre än till hon fyllde 30 år. Men för åtta månader sedan fyllde hon 31 och det blev en vändpunkt i hennes liv.

– Eftersom jag fortfarande levde måste det betyda något, säger hon, så jag bestämde mig för att dra ner på medicineringen. Jag börjar få tillbaka livslusten som jag aldrig har haft. Dessutom börjar mina fobier försvinna.

– Accepterar man bara sin sjukdom och tänker att så här ska livet vara, har man gett upp. Nu kommer Moa först och sedan sjukdomen. Men det är inte lätt.

– Varje morgon när jag vaknar måste jag kämpa för att må bra, jag måste tänka positiva tankar. Stödet i detta arbete har hon i maken Johan, sedan 2,5 år tillbaka, och sin 10-årige son som bor hos sin pappa.

Hon har heller aldrig skämts för att hon har en psykisk sjukdom. I dag ångrar hon bara att hon inte berättade om det på sitt förra jobb, då kanske arbetskamraterna hade förstått henne på ett annat sätt.

Vid årsskiftet blir hon utförsäkrad och hon försöker nu att hitta en praktikplats eftersom hon går på rehabiliteringsersättning.

Hon vill arbeta med människor som mår dåligt, där hon kan använda sig av sin egen erfarenhet. Annars är det ett serviceyrke som hägrar, café eller restaurang.

Nu vill hon träffa andra med samma diagnos, som kanske behöver något att prata med.

– Det finns säkert många ”gömda” därute, säger hon, och vi kan stötta varandra.

Mer läsning

Annons