Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

LT:s krönikör i drama

/

LT-krönikören David Bexelius befinner sig just nu i New York där han arbetar som redaktör för "Söndagsparty".

Kvart över sex i torsdags morse väcktes han av ett brak när grannhuset kollapsade.

Här skriver han själv om den dramatiska händelsen.

Annons

Men jag kunde inte se något för utanför var det bara en gul dimma av damm. Nedifrån gatan hörde jag skrikande röster. Tankarna flög genom mitt huvud. Vad hade hänt?

Några av mina kollegor och lägenhetskamrater hade också vaknat och stod med mig och spanade ut genom fönstret.

Sakta lättade molnet av damm och vi såg människor som sprang omkring nere på gatan. En man tittade upp mot vårt fönster och ropade åt oss att vi skulle ta oss ut ur huset. Jag tog mig in på vårt rum och väckte K och berättade att något hade hänt. Jag bad henne sätta på sig kläderna för att vara beredd på att lämna lägenheten. K, som är en oerhört orädd och svårstressad människa, muttrade lite och försökte mest somna om. Jag bad henne då hålla koll på telefonen, själv tänkte jag ta mig ut för att undersöka mer vad som egentligen hade hänt.

Väl nere på gatan, som då hade börjat bli ganska fylld av folk, kunde jag konstatera att ödehuset bredvid vårt hade rasat till hälften. Inom någon minut var brandbilar och polis på plats. Det började spännas upp avspärrningsband och konstaplarna motade bort oss från gatan. Jag ringde upp till K för att få henne att samla ihop våra viktigaste saker. Hon berättade att brandmän redan varit uppe och knackat på för att börja evakuera huset.

Efter någon minut kom K och resten av gänget ut på gatan. De var sömndruckna, lite förvirrade och nyfikna, kanske rätt oroliga också. Efter att ha pratat med brandmän och poliser fick vi reda på att vi nog inte kommer kunna återvända på några dagar. Så nu är vi hemlösa i New York.

Allting har ju hittills gått bra för oss. Och så vitt jag vet är ingen annan heller skadad. Men det är aningen omskakande. Och speciellt för att det är i New York. Hus rasar sällan i Sverige känns det som.

Men här i New York finns en medvetenhet om att märkliga saker kan ske. Trots att New Yorkare är lugna och trygga till sin natur så finns det finns en känsla hos alla människor att en katastrof kan lura runt hörnet.

När jag stod på gatan och tittade på det rasade huset försökte jag se in i blickarna runt omkring mig. Och i varje blick fanns den där. Strimman av oro. Vetskapen. Minnena.

New York beskrivs ju ofta som medelpunkten på jorden. Staden där allt händer. Och det gör det verkligen. Tyvärr på gott och ont. Broadwaymusikaler blandas med terrordåd. Gatumusikanter spelar och skolor stänger av rädslan för svininfluensa. TV-program spelas in samtidigt som hus rasar.

Börjar längta lite efter det svenska lugnet.

Mer läsning

Annons