Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Joel svenskarnas sista livlina

/
  • Den tungt beväpnade pluton som Joel Eriksson tillhör är de svenska Afghanistansoldaternas sista livlina om läget skulle bli riktigt allvarligt.   Foto: Daniel Janson
  • Kritik har tidigare riktats mot Försvarsmaktens fordon som inte anses ge personalen tillräckligt skydd mot attacker. Två soldater dödades i ett attentat mot ett svenskt fordon. Sedan dess har jeeparna utrustats med skydd av keramiska plattor.       Foto: Försvarsmakten

Joel Eriksson, 21 år, från Östersund åkte i början av december till Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan för att ingå som skyttesoldat i den svenska utlandsstyrkan.

Annons

I snart två månader har Joel Eriksson arbetat mitt i den afghanska verkligheten där fattigdomen är utbredd och sjukdomar, korruption och beväpnade motståndsmän är dagliga arbetsuppgifter att hantera.

– Vi arbetar nära både den lokala polisen och den afghanska militären för att skapa så stor legitimitet som möjligt i vårt dagliga arbete. Den svenska styrkan bidrar med bara en liten pusselbit i det stora hela och det är viktigt att tänka på det,säger Joel.

I december fyllde Joel 21 år och det var första gången som han firade sin födelsedag utan familjen.

– Det kändes inte som en födelsedag, men då mina gruppmedlemmar väckte mig på morgonen blev jag överraskad och jag fick både godis och en afghansk mössa, berättar Joel.

Vanliga dagar finns knappast då arbetsuppgifterna varierar kraftigt. Uppgifterna i skyttekompaniet kan vara eskort, vakt av campen, specifika uppdrag samt patrullering.

– Just patrulleringen är en av de viktigaste uppgifterna vi har för att visa närvaro för den afghanska befolkningen och få invånarna att känna sig trygga med oss och se oss som en resurs att räkna med, säger Joel Eriksson.

Joel bor tillsammans med två andra i gruppen i en liten barack på 20 kvadratmeter. Det är trångt och man kommer varandra nära på många sätt vilket också kan vara påfrestande. Joel har turen att bo med båda sina närmaste chefer vilket borgar för en god ordning i baracken.

– Vännerna är viktiga och man kommer varandra väldigt nära, säger Joel. Det här är definitivt vänner jag kommer att ha med mig under hela livet.

Hans drivkraft finns i den personliga utvecklingen, att se mer av världen i stället för att fastna i Sveriges trygga tillvaro, men han finner det också viktigt att man försöker bidra med någonting och göra skillnad för människor som har haft oturen att födas in i fattigdom. Joels familj tog emot beskedet om utlandsuppdraget med blandade känslor.

– Farmor tog det ganska hårt, hon förstår inte varför man frivilligt åker till ett av världens farligaste länder, säger Joel. Hon är givetvis rädd om mig och kanske fortfarande ser mig som den lilla killen. Jag förstår henne, men hon behöver inte vara orolig.

Joels pluton förfogar över den kraftigaste fordonsparken med mycket tung beväpning och ses som den yttersta livlinan om något skulle gå fel. Med hjälp av tre Stridsfordon 90 och lika många skyttegrupper är det Joel och hans pluton som agerar räddningsstyrka om kollegorna skulle hamna i en situation där de behöver understöd.

– Jag känner ingen rädsla, det känns mer spännande, säger Joel. Rädd blir jag säkert i efterhand om jag skulle vara med om något allvarligt.

Joels största intryck så långt är att han aldrig reflekterat över hur bra standard det är i Sverige då man lever i det dagligen, och han kan skämmas när han läser inlägg på internet där vänner hemma i Sverige klagar på småsaker.

– Jag har fått perspektiv på tillvaron och kommer definitivt att komma hem som en människa med en annan syn på livet, säger Joel Eriksson.

I början av juni landar Joel hos familjen i Sverige igen. Förhoppningsvis har han efter sex månader hjälpt några människor till en bättre tillvaro i fattigdomens Afghanistan.

Mer läsning

Annons