Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag hade varit död utan hjälp”

/
  • ”Utan hästunderstödd terapi och                    samtal hade jag inte levat i dag”, säger ”Emma” som i verkligheten heter något annat. Hon vill vara anonym med hänsyn till sina anhöriga. Foto: Håkan Luthman

Hon var 13 år första gången hon försökte ta sitt liv efter år av olika former av övergrepp.Men hon fick den vård hon behövde och mår i dag bra. Nu blir hon beklämd när hon ser förslagen på utbudsbegränsningar inom psykiatrin.
– Det är många där ute som mår väldigt dåligt och alla kan vi behöva vården i framtiden, säger hon.

Annons

Vi kan kalla henne för Emma, en glad, social tjej som idag har ett jobb som hon trivs med och som gläds åt livet.

– Den största glädjen är att jag lever, det är med viss skräck jag ser tillbaka och inser hur nära det var att jag inte hade funnits här i dag.

Emma väljer att vara anonym med hänsyn till sina anhöriga. Men det här är hennes egen berättelse;

– Jag blev sjuk redan tidigt i ungdomsåren, säger hon, och det började med fysiska symtom. Jag började skära mig och gjorde mitt första självmordsförsök vid 13 års ålder. Det blev flera.

– Jag var väldigt destruktiv, ville utplåna mig själv på grund av mina upplevelser.

Hon tog sin tillflykt till ätstörning som paradoxallt nog var det som gjorde att hon överlevde.

När hon nu ser förslagen till besparingarna blir hon beklämd.

– Jag har under många år behövt stöd från psykiatrin för att överleva, säger hon. Det tog väldigt lång till för mig att ”komma tillbaka” och nej, jag svarade kanske inte alltid på behandlingen men jag hölls vid liv tills jag själv kunde tro på att mitt liv var värt att leva.

Hon beskriver sin tacksamhet över att någon annan orkade bära hoppet och kämpa med henne när hon inte orkade själv.

– Det hjälpte mig att hjälpa mig själv, säger hon. För allt handlar om hjälp till självhjälp. Det är individen som måste utföra jobbet vården står för verktygen. Det går inte att operera bort psykisk ohälsa.

– Var inte mitt liv värt att kämpa för, när jag år efter år fortfarande mådde dåligt, undrar hon i dag. Hade jag i dag inte fått den vård jag behövde?

Hon har erfarenhet av psykoterapi, inneliggande på avdelning, medicinsk behandling, ätstörningssidan, K2, hästunderstödd terapi och stödsamtal.

– Vad jag har förstått skulle jag i dag ha fått vård när jag mådde som sämst, exempelvis när jag var självmordsbenägen och jag skulle även ha fått hjälp av psykoterapi för att bearbeta mina upplevelser.

– Men hade jag fått det stöd jag behövde för att klara vardagen, börja leva och inte bara överleva? Stödsamtalen, hästunderstödd terapi och K2 har varit avgörande stöd för att jag nu är där jag är och inte längre behöver stöd från vården för att leva ett gott liv.

Hon berättar om hur den hästunderstödda terapin, HUT, kom att betyda mer för henne än vad hon någonsin kunnat ana.

– Jag hade hört talas om att HUT kunde vara till hjälp för personer med ätstörningar och personer som varit utsatta för sexuella övergrepp. Jag grep efter varje halmstrå fast jag var väldigt skeptisk.

– Jag hade knappast träffat en levande häst i mitt liv och var rädd för dem. Tidigt i livet lärde jag mig att stänga av när exempelvis övergrepp skedde. Då kunde jag på något sätt kliva ur mig själv och ”kalla på” min fantasivärld som bestod av vildhästar som kom och hämtade mig och tog mig med till deras värld dit även andra barn som blev utsatta fick komma.

Hon hade svårt för att prata och HUT blev en nödvändighet för att hon skulle kunna tillgodogöra sig psykoterapin. Saker som kom upp på HUT kunde hon sätta ord på och bearbeta i psykoterapin.

– Stallet som jag från början såg som min värsta fiende förvandlades till att bli den tryggaste platsen jag kunde befinna mig på, säger hon, jag hängde upp veckan på timmarna i stallet. Veckan fick en mening.

– Kontakten med hästen och terapeuten gjorde mig så lugn och trygg att jag vågade börja känna. Det var det modigaste jag någonsin gjort.

– Jag har lärt mig att det finns en kommunikation av en helt annan dimension än jag trodde fanns. Där ord är överflödiga. Lärt mig känna kärlek till något levande. Lärt mig att beröring inte behöver vara något hemskt. Lärt mig sätta gränser. Lärt mig ta egna initiativ.

Hon säger också att stödsamtalen varit ovärderliga då hon inte haft något socialt nätverk och att K2 byggde upp en lust till livet.

– Jag har byggt upp en trygg kärna i mig själv och jag tror och hoppas att den ska hålla när det blåser.

Fotnot: K2 är återhämtnings- och rehabiliteringsenheten inom psykiatrin.

Mer läsning

Annons