Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hård träning en väg tillbaka

/
  • Marléene Hellgren drabbades av en stroke för 17 år sedan. ”Det var en mardröm när jag nyss blivit sjuk”, berättar hon och förklarar att hon då varken kunde tala eller röra sig. Nu klarar hon sig själv, men talet och minnet agerar inte alltid som hon tänkt sig och hon måste träna hela tiden. ”De här är bra för att träna minnet”, säger hon om Memory-spelet på datorn.      Foto: Henrik Flygare
  • ”Talet övar vi till lika stor del när vi sitter och fikar varje gång vi träffas”, säger handledaren Ellinor Flodström. Diskussionsämnena avlöser varandra och alla hjälps åt att kommunicera när någon tappar ord. Ulla Danielsson har nära till humorn och berättar snart hur hon och hennes man brukade resa med en ombyggd folkvagnsbuss genom Europa och vilka problem de stötte på färden.
  • Lars drabbades av en stroke för fem år sedan och talet är till stora delar begränsat till några få ord, men berättar gör han gärna glatt ändå och då tar han till gester, kroppsspråk, papper, penna eller som här en Sverigekarta.

I en lokal uppe på Solliden sitter Lars, Ulla och Marléene vid varsin dator. Alla tre har de någon gång drabbats av en propp eller hjärnblödning som gjort dem mer eller mindre rörelsehindrade och som påverkat deras talförmåga.

Annons

– Jag brukar säga att om man ska föreläsa om afasi så skulle ja be åhörarna tejpa till 90 procent av munnen och binda högra armen och samtidig ska de delta aktivt med frågor och diskutera. Då får de en uppfattning om hur det är att ha afasi, säger Ellinor Flodström, handledare vid Afasiföreningen i Jämtlands län.

Hundra procent återställda blir afatikerna aldrig, men träning, träning och mer träning kan hjälpa dem en god väg tillbaka.

Det är därför Lars, Ulla och Marléene, och många andra afatiker i länet, beger sig till Solliden i Östersund varje vecka där Afasiföreningen hjälper till med olika övningar. Träningen är helt frivillig och drivs i ideell regi, som ett komplement till den rehabilitering som kommuner och sjukvården ger.

– Jag är glömsk och måste hela tiden kämpa med det. Det här är bra för att träna minnet, säger Marléene Hellgren när hon spelar Memory på en dator.

När hon drabbades av en stroke för 17 år sedan kunde hon varken tala eller röra sig. Nu klarar hon sig till största delen själv och tar sig fram med rullator eller rullstol. Talet har också kommit tillbaka, men inte som det var förr.

– Det är svårt. Jag hör själv hur jag talar rätt, säger hon, men orden kommer ändå inte riktigt som hon tänker sig.

Att ha något inplanerat, som träningen på Solliden, hjälper Marléene. Vid sidan av det brukar hon hålla sig sysselsatt genom att baka, laga mat och fixa i hemmet.

– Och det är roligt att komma ut och träffa folk, säger hon.

Och det verkar de tre besökarna ha gemensamt vid tisdagens träff. För humöret är på topp och skrattet är nära till hands.

– Men det svåraste är att inte kunna prata, kommunicerar Lars Meijer.

Lars drabbades av en stroke för fem år sedan och hans tal är till stora delar begränsat till några få ord. Men han ger sig inte för det utan tar snabbt till gester, papper, penna och all tänkbar uppfinningsrikedom för att göra sig förstådd.

Genom kroppsspråk och gester har han snart förklarat att han gillar att fotografera med systemkameran han har därhemma. Djur, natur och jakt ligger honom varmt om hjärtat och besöken i fjällvärden har varit många eftersom han har jagat mycket ripa under åren.

– Ungefär halva tiden vi träffas ägnar vi åt att fika och även då övar vi talet, berättar gruppens handledare Ellinor Flodström.

– Och i alla samtal vi har inser vi alltid att vi behöver en Sverigekarta, så det har jag skaffat nu, säger hon och plockar fram en karta i stor version.

Snabbt pekar Lars ut de olika orter i landet han bott på sedan födseln i Vigge, norr om Svenstavik, och ger därigenom en liten livsberättelse. Därefter visar Ulla Danielsson hur hennes väg från barndomens Älvsbyn gått innan kärleken förde henne till Jämtland.

Ulla är den som har varit längst på Afasiföreningens frivilliga träningstillfällen. I sju år har hon tagit sig dit med hjälp av färdtjänst.

– Jag brukar spela en hel del patiens här och ibland har jag tur och då går de ut, säger hon med ett skratt.

Ulla har fått tillbaka en stor del av talförmågan, men förklarar att talet ändå varierar från dag till dag.

Afasiföreningens tal- och skrivträningar har pågått sedan 80-talet. Ellinor Flodström har varit handledare de senaste fem åren och föreningens ordförande Britta Gustavsson, som är pensionerad logoped, hjälper till att sätta ihop program för de olika deltagarna.

Föreningen drivs med hjälp av medlemmarnas frivilliga insatser och tillsammans har de köpt in datorer och speciella träningsprogrammen som är anpassade för afatiker.

– Som mest har jag handlett tre grupper i veckan. Nu har vi två grupper, säger Ellinor.

Och både Ulla, Marléene och Lars märker att träningen hos Afasiföreningen gör stor nytta för dem.

Mer läsning

Annons