Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dråpmisstänkta läkaren får stöd av kolleger i länet

/
  • Läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus följde gällande rutiner. Nu får hon stöd även från Östersunds sjukhus och specialistbarnläkaren Solveig Röisgård. Foto: Ulrika Andersson
  • ”Tills vidare känner vi oss trygga med att vi gör rätt”, säger  Solveig Röisgård .

”Det är så här vi brukar göra. Läkaren följde de normala rutinerna.”
”Vi vill inte hamna i en diskussion om att vi gett för mycket medicin. Vårt ansvar är att lindra lidande.”

Annons

Den dråpmisstänkta chefsöverläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus har fått stöd från flera sjukhus som säger att hon följde de normala, väl utprövade rutinerna för vård av en patient som var på väg att dö.

Specialistbarnläkaren Solveig Röisgård, på Östersund sjukhus, ställer sig också bakom detta.

– Alla är engagerade i frågan, även om vi hunnit prata alldeles för lite om det som hänt, säger hon. Men vi är, som övriga Sveriges läkare, överens om att det är precis så här vi brukar göra.

Ändå säger hon att det i princip aldrig händer på Östersunds sjukhus, om det händer har det handlat om äldre barn som varit döende.

– På nyföddavdelningen, där jobbar inte jag, händer det inte ofta. Men vi som arbetar här har varit med om det under vår tjänstgöringstid på universitetssjukhuset.

Hur går det till när ni har ett dödsjukt barn och bestämmer att stänga av respiratorn.

– Vi vill inte hamna i den diskussionen att vi ger för mycket medicin. Vi tänker på hur vi kan lindra på bästa möjliga sätt. Ibland måste vi ge lite mer för att bemöta symtom på obehag, eftersom vi inte anser att det är mänskligt att de ska må dåligt.

Då handlar det om morfin och narkosläkemedlet tiopental?

– Morfin har jag varit med om mest, men jag tror att det ges tiopental på många ställen också. Vi vet att morfin är smärtlindrande i första hand, men inte alltid ångestdämpande. För ett äldre barn som har ångest använder vi andra medel också för att lindra.

Men har så här små barn ångest?

– Ja, vi ser ett visst obehag som kan försvinna när vi ger medicin. Ibland kan det ta tio minuter, ibland tar det lång tid, två till fyra timmar innan barnet dör och då hinner man observera om barnet fått för lite för att må bra.

– Då lindrar vi så gott som det är möjligt eftersom vi vet att barnet kommer att dö under dygnet.

Vad händer för läkarkåren om läkaren skulle bli dömd?

– Vi känner ett stort obehag, men tills vidare känner vi oss trygga med att vi gör rätt.

Solveig Röisgård tror att föräldrarna till barnet främst har reagerat på att barnet redan vid födseln fick en för hög koncentration av natrium.

Det var då det enligt Socialstyrelsen konstaterades att flickan hade dubbelsidig blödning i hjärnan.

En Lex Maria gjordes och Socialstyrelsen konstaterar att sköterskan har gjort fel och att rutinerna behöver ses över. Mycket talade för att flickan avlidit på grund av blödningen. Men efter obduktionen har någon reagerat på att den döda flickan hade för höga doser morfin och narkosläkemedlet tiopental i sig. Därmed startar en internutredning.

Behövs det bättre riktlinjer?

– Jag har inte känt det behovet, men jag har heller inte varit ansvarig så många gånger, säger Solveig Röisgård.

– Men i och med att detta behandlingssätt är så pass vanligt är det inte uppenbart att det behövs riktlinjer. Ofta är man överens med föräldrarna, det brukar inte vara stora diskussioner mellan läkarna heller. Vi vet vad som gäller. Men efter det som hänt, kan det bli annorlunda.

– Det blir ofta den som är ansvarig läkare på avdelningen, eller jourhavande, som självständigt får ta ansvaret för hur stora doser som ska ges. Sedan är det en sköterska som faktiskt ger sprutan. Hon borde då se dosen och reagera om det gått för långt.

– Läkaren följde bara de normala rutiner som finns, läkare i Lund har bekräftat det liksom läkarna vid Östersunds sjukhus. I Oslo där jag har jobbat görs det på samma sätt.

Solveig Röisgård tycker det är bra att frågan kommer upp till diskussion för det är ett känsligt område.

Däremot kan det diskuteras om det är bra att frågan kommer upp på detta sätt, när polisen går in och hämtar en läkare på sjukhuset med misstake om mord, som det var från början.

Solveig Röisgård menar att det i grunden handlar om aktiv livshälp.

– När vi har bestämt oss för att slå av respiratorn bestämmer vi oss för att vi upprätthåller det här livet på ett onaturligt sätt.

– Vi har då inte bestämt oss för att barnet ska få dö, om det mot förmodan skulle leva utan respirator så får det leva. Men vi har insett att det här barnet kommer att dö ganska snart och oftast får vi rätt.

Mer läsning

Annons